Eld

Det är med trötta ögon som nästan går i kors som jag sätter mig framför datorn för att recensera Eld. Den bok jag väntat på i ett år och nu suttit uppe halva natten för att läsa ut. Nej, inte för att jag måste, utan för att det helt enkelt inte går att sluta. När Cirkeln kom ut förra våren skrev jag som ni nog kan gissa bara positivt och den här recensionen riskerar att bli minst lika lyrisk, för det finns inget dåligt att säga.

Aldrig hade jag trott att jag skulle längta så efter att få komma tillbaka till en liten bruksort uppe i Bergslagen, om så fiktivt. Ändå är det med lycka pirrande i magen som jag återvänder till Engelsfors. De utvalda är tillbaka på skolan, men det är inte demoner och mystiska krafter de möts av den här gången. Utan något av helt annan karaktär, nämligen Positiva Engelsfors. En ny förening med en positiv anda, vars budskap snabbt sprider sig bland ungdomar, vuxna och alla möjliga sorters människor. De bär gula pikétröjor och verkar tro att allt löser sig så länge man tänker positivt. Skymd bakom den allt mer sektliknande föreningen växer sig något mörkare och ondare. Men hur ska De Utvalda kunna förhindra apokalypsen när de inte vet vem som är deras fiende?

Fantastisk. Lika bra att använda superlativen direkt. Karaktärerna, språket, miljön, det är precis lika briljant som i Cirkeln. Men det är annorlunda i Eld, lite bättre till och med, man riktigt känner hur berättelsen växer under bokens gång. Blir något mer, mindre som "Cirkeln" mer som en egen värld. Vad jag gillade mest var kanske hur spänningen sakta byggdes upp. Att man inte visste vem som var fienden, det kunde vara alla eller ingen. Men också att få se hur relatonerna mellan De Utvalda utvecklades. Det var inte bara de som lärde känna varandra bättre utan jag gjorde det också. Hade aldrig kunnat hoppats på en sådan här bra fortsättning. Om ett år kommer Nyckeln!