Crossover-litteraturen i Svd!

Den senaste tiden har svensk litteratur diskuterats mycket. Ungdomsromanen har varit i blåsvädret efter DNs recension av Sara Kadefors Kast med liten kniv. Recensionen avslutades med : "Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur." Många reagerade på detta på twitter och bloggar och såg det som ett förminskande av ungdomsboken. (Vilket jag absolut håller med om). Den senaste tiden har det också varit många som pratat om att den svenska romanen håller på att dö ut, att det som ges ut bara blir sämre och att litteraturen inte utvecklas.

Men idag publicerades en 6 sidor lång arikel i Svenska Dagbladet som hyllar både ungdomsromanen och crossovern. (Crossoverromaner är romaner som varken är ungdomslitteratur eller vuxenlitteratur, det är alltså någonting mittemmellan som bl.a. Mixförlag och Xpublishing ger ut.) I artikeln står det att den svenska litteraturen inte alls är påväg att dö ut. Crossverböckerna är istället de böcker som kommer hålla den vid liv. Superintressant och tänkvärt. Artikeln hittar ni här! 

Halva min måne

När Ida är på semester i Karibien med sina två bästa vänner blir hon förälskad. Både i de vackra miljöerna och levnadssättet, men också Luis -Fjäderhatten- som hon möter en kväll och sedan inte släpper. Karibien känns snabbt som hennes nya hem där hon kan vara den hon egentligen är och göra vad hon egentligen vill. Men när semestern tar slut tvingas hon säga hejdå till Luis. Utan honom är hon ensam, halv och saknaden är så stor att hon bestämmer sig för att åka tillbaka själv och träffa honom. De spenderar ett år tillsammans och Ida har aldrig trivts bättre. De bestämmer att de ska gifta sig och blind av kärlek till Luis är inte Ida medveten om vad hon egentligen ger sig in på. Hon märker inte av hans drog-och-alkoholproblem, fattigdomen eller kackerlackorna. Det är ju i Karibien hon hör hemma och i Karibien hon ska stanna. Samtidigt som Luis sjunker djupare och djupare ner i sitt beroende blir han som en drog för Ida och blir omöjlig att lämna.

Det märks väldigt tydligt att författaren har bott på Puerto Rico. ALLT som har med beskrivningar av platser, levnadssätt, naturen, och människor att göra känns så äkta och trovärdigt att det känns som man själv spenderat flera månader på ön. Och det är det som verkligen lyfter boken på många sätt. För det fanns mycket annat som jag inte riktigt fastnade för. Främst att Ida vissa stunder absolut inte kan lämna Luis trots alla hans problem och i nästa sekund vill ha honom nära för evigt. Det hoppar fram och tillbaka hela tiden. Hon älskar honom, hon hatar honom, hon älskar honom osv. Jag tror säkert att man i verkligheten känner precis så att det varierar från dag till dag, t.o.m. från timme till timme. Men i en bok fungerar det inte. Jag blir så otroligt trött på Idas velande och att det håller på i över 200 sidor. Jag tycker också att boken ibland kan stå och stampa på en vecka väldigt länge och man får veta i detalj allt Ida och Luis gör och nästa gång så hoppar boken kanske fram ett halvår. Idas och Luis tid i Sverige beskrivs på bara en sida och allt det jag vill veta om hur Idas familj och vänner känner när de träffar Luis och hur Luis upplever Sverige berättas inte.

Jag tycker att historien är otroligt bra, den är intressant och fångar en verkligen. Men jag tror den hade vunnit på att handla om en kortare tidsperiod med mer information om människorna runt omkring Ida istället för att fokusera så mycket på hennes velande och tankar om Luis.

Jellicoe Road är uppslukande och vacker

För några veckor sedan skrev Elin lyriskt om Melina Marchettas nya ungdomsbok Jellicoe Road. Jag blev genast väldigt intresserad och började surfa runt på andra bokbloggar för att se om den blivit lika hyllad där. Efter att ha tittat på ett antal bokbloggar förstod jag att Jellicoe Road är en av de mest uppskattade och omtalade ungdomsböckerna i år. Och efter att själv ha läst den kan jag inte annat än hålla med, Jellicoe Road är något alledeles speciellt.


Jag gillar allt med Jellicoe Road, allt från det vackra somriga omslaget, till karaktärerna och miljöerna, till tempot i berättelsen. Men det som jag gillar mest, och som jag tror många andra läsare också förundrats över, är paralellhistorien. I Elins recension kan ni läsa om hur huvudkaraktären Taylors enda närvarande vuxen ,Hanna, plötsligt en dag försvinner och lämnar efter sig ett halvfärdigt manus till en bok. Manuset är paralellhistorien som kommer med lite då och då och som långsamt vävs in i verkligheten. Det är snyggt gjort och förändrar synen på allt, inte minst för Taylor men också för läsaren.

Det är det bästa jag har läst i sommar och jag hoppas innerligt att boken kommer att bli film. Det skulle vara underbart att få se de vackra miljöerna på bioduken, uppleva kärleken och vänskapen och inte minst kriget mellan ungdomarna på Jellicoes internatskola, byborna och ungdomarna från militärskolan Cadets.

I'm totally in love

Hur ska jag kunna skriva en recension som gör "Jellicoe Road" rättvisa? När jag köpte den trodde jag att hypen skulle förstöra hela upplevelsen. Nu förstår jag att hypen inte är någonting i jämförelse med vilken uppmärksamhet den här boken borde få. Den är fantastisk, det är allt jag kan säga.

Taylor, berättelsens jag, blev som elvaåring lämnad på seven-eleven av sin mamma. Efter det blir hon hittad av en ung kvinna, Hanna, som tar henne till en internatskola på Jellicoe road. Ungdomarna på skolan har sedan urminnes tider haft ett krig mellan dem, byborna och militärskolan Cadets som är där några veckor om året. När Cadets kommer dit den här gången visar det sig att deras nya ledare är samma kille som Taylor försökte rymma med tre år tidigare. De måste nu mötas som fiender då Taylor är den nya ledaren för sin skola.  Under samma tid försvinner Hanna. Det enda spår hon lämnat efter sig är manuset hon skrivit på i åratal, vars historia kommer förändra Taylors liv för alltid.

Jellicoe Road är en av de bästa böcker jag läst. Visst trodde jag att den skulle vara bra, men så här bra? Never. I början var det förvirrande, det var mycket namn och man förstod först senare att den kursiva texten var utdrag ur Hannas bok. Men när jag väl kom in i den var det omöjligt att sluta.

Själva berättelsen är både vacker och sorglig. Med två historier från två olika tider som vävs in i varandra. Allt det mystiska och hemligheterna om Taylors förflutna tillsammans med det levande språket gör historien nästan magisk. Samtidigt innehåller den en kärlekshistoria, finare än de flesta kärleksböcker jag läst. Jag älskar allt helt enkelt.

Jellicoe Road finns fortfarande inte översatt, men med tanke på den uppmärksamhet den fått borde det inte dröja länge innan något förlag nappar, om de inte redan gjort det.