Halva min måne

När Ida är på semester i Karibien med sina två bästa vänner blir hon förälskad. Både i de vackra miljöerna och levnadssättet, men också Luis -Fjäderhatten- som hon möter en kväll och sedan inte släpper. Karibien känns snabbt som hennes nya hem där hon kan vara den hon egentligen är och göra vad hon egentligen vill. Men när semestern tar slut tvingas hon säga hejdå till Luis. Utan honom är hon ensam, halv och saknaden är så stor att hon bestämmer sig för att åka tillbaka själv och träffa honom. De spenderar ett år tillsammans och Ida har aldrig trivts bättre. De bestämmer att de ska gifta sig och blind av kärlek till Luis är inte Ida medveten om vad hon egentligen ger sig in på. Hon märker inte av hans drog-och-alkoholproblem, fattigdomen eller kackerlackorna. Det är ju i Karibien hon hör hemma och i Karibien hon ska stanna. Samtidigt som Luis sjunker djupare och djupare ner i sitt beroende blir han som en drog för Ida och blir omöjlig att lämna.

Det märks väldigt tydligt att författaren har bott på Puerto Rico. ALLT som har med beskrivningar av platser, levnadssätt, naturen, och människor att göra känns så äkta och trovärdigt att det känns som man själv spenderat flera månader på ön. Och det är det som verkligen lyfter boken på många sätt. För det fanns mycket annat som jag inte riktigt fastnade för. Främst att Ida vissa stunder absolut inte kan lämna Luis trots alla hans problem och i nästa sekund vill ha honom nära för evigt. Det hoppar fram och tillbaka hela tiden. Hon älskar honom, hon hatar honom, hon älskar honom osv. Jag tror säkert att man i verkligheten känner precis så att det varierar från dag till dag, t.o.m. från timme till timme. Men i en bok fungerar det inte. Jag blir så otroligt trött på Idas velande och att det håller på i över 200 sidor. Jag tycker också att boken ibland kan stå och stampa på en vecka väldigt länge och man får veta i detalj allt Ida och Luis gör och nästa gång så hoppar boken kanske fram ett halvår. Idas och Luis tid i Sverige beskrivs på bara en sida och allt det jag vill veta om hur Idas familj och vänner känner när de träffar Luis och hur Luis upplever Sverige berättas inte.

Jag tycker att historien är otroligt bra, den är intressant och fångar en verkligen. Men jag tror den hade vunnit på att handla om en kortare tidsperiod med mer information om människorna runt omkring Ida istället för att fokusera så mycket på hennes velande och tankar om Luis.