Jag är Malala

För drygt ett år sedan sköts Malala Yousafzai, då 15 år gammal, i huvudet och nacken i ett mordförsök av talibanerna. Malala hade kämpat för flickors rättigheter till utbildning i Swat Valley där talibanerna förbjudit flickor att gå i skolan. Hennes läge var mycket kritiskt flera dagar efter mordförsöket men hon överlevde.



Under det senaste året har Malalas arbete blivit känt världen över och hon har blivit en global symbol för fredliga protester. Idag arbetar Malala för allas rätt till utbildning genom The Malala Fund, en "välgörenhetsorganisation som investerar i lokala utbildningsprogram och stödjer personer som kämpar för rätten till utbildning runt om i världen." Hon tilldelades Sacharovpriset för tankefrihet 1 oktober 2013 och var även en av de nominerade till Nobels fredspris 2013.

Boken Jag är Malala kommer ut i Sverige den 17e oktober. Om du byter din profilbild på Facebook till Malas bokomslag skänker Ica Bokförlag 10 kr till The Malala Fund. Om tillräckligt många gör det kan summan bli upp till 50 000 kr.  Mer information hittar ni i facebook-eventet.

Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen

Andra delen av Jonas Gardells triologi Torka aldrig tårar utan handskar handlar precis som den första om när aids kom till Stockholm och Sverige under 80-talet. Återigen möter vi Rasmus och Benjamin, deras familj och vänner. Det är en mörkare, sorgligare och mer djupgående bok än den första. Här finns inte det gnistrande första möte med de homosexuellas Stockholm som genomsyrade Del 1. Det handlar mer om baksidan av att leva under denna tid och oförståelsen de homosexuella mötte i media.

Sjukdomen har spridit sig och börjat bryta ner allt fler. Överallt i tidningar, radio och tv sprids dagligen nya rykten om den såkallade "bögpesten". Flera personer i Rasmus och Benjamins närhet har redan smittats och de upplever det som en tidsfråga innan även de själva drabbas. Nästan 1/4 av boken handlar om Reines miserabla uppväxt på en ö i Bohuslän och hans kamp för att hitta sig själv i "bögarnas Stockholm". En del handlar om Bengt, den framgångsrike skådespelaren som har hela livet framför sig och redan både Stadsteatern och Dramaten intresserade av hans talang. Bengts liv förlorar på en sekund mening när han får provsvaret om att han är smittad av Aids. Det är kallt, rått och ogästvänligt. Och mitt i allt blir Rasmus och Benjamins relation svajig. Båda har stora problem med att berätta för föräldrar och släkt att de är homosexuella. I osäkerheten över vilka de är gör de saker de ångrar och bara vill glömma bort.

 

Vanligtvis blir såhär mycket mörker i en bok för mycket för mig. Men inte nu. Jonas Gardells historia kan bara berättas på detta sätt och man får som läsare acceptera det. Det var så här det gick till - ur de homosexuellas synvinkel. Faktapartierna vävs in i historien om människoödena och gör att det blir tydligare. I Del 1 tyckte jag att kapitlena med fakta kändes krystade och onödiga, men nu i Del 2 förstärker de Gardells budskap. Det är en andra del som kanske inte är lika underhållande som den första, men minst lika viktig.

 

Torka aldrig tårar utan handskar : Kärleken

Efter att ha sett den fantastiska tv-serien i höstas var boken ett måste nu under jullovet. Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken är första delen i en romanserie bestående av tre böcker av Jonas Gardell. Tv-serien bygger på alla tre romaner som handlar om när aids kom till Stockholm och Sverige på 80-talet,  hur homosexuella smittades och hur människor såg på dem - hur de inte accepterades.

I första delen Kärleken får man möta Rasmus och Benjamin för första gången. Redan i inledningen visas det att det här är en bok som inte kommer sluta lyckligt. Aidsen tog mångas liv och de som lämnades kvar brustna och förtvivlade hade mycket svårt att ta sig vidare i livet. Men samtidigt får man följa Benjamin och Rasumus i både barndomsminnen och nutid. Rasmus har precis tagit studenten och väljer att lämna den lilla byn Koppom i Värmland där han vuxit upp och aldrig blivit accepterad. Han flyttar istället till Stockholm där han för första gången möter människor som han känner sig trygg och normal med. Benjamin har vuxit upp som ett Jehovas vittne och lever ett väldigt strikt liv tills den dag då han möter Paul, den härligaste och mest sprudlande människan man kan tänka sig. Han visar sig vara lite av "bögarnas pappa" i Stockholm och efter detta möte förändras Benjamins liv på en dag. Hans och Rasmus vägar korsas.

Första delen beskriver hur Rasmus och Benjamins liv närmar sig varandra och den slutar med att de träffas för första gången. Det är skickligt berättat och de många tidshoppen vävs snyggt in i historien. Ibland bryts det skönlitterära med fakta om homosexualitet, om hur man långsamt upptäckte aidsen och hur den bemöttes i medier. Faktan berättas även här på ett smart sätt som inte gör boken till en faktabok om aids, den vävs istället in i karaktärernas liv. Det är  helt klart en av årets bästa böcker och jag ber alla att läsa den!

Niceville!

Jag har just läst ut en av de mest gripande, spännande och underhållande böckerna på länge - Niceville. Niceville utspelar sig i 60-talets USA, Mississippi och handlar om de svarta hembiträdena som nästan varje vit familj på den tiden hade i den delen av USA. I boken får man följa den unga vita kvinnan Skeeter som återvänder hem till Jackson i Mississpi efter att ha studerat på college i fyra år. När hon kommer tillbaka upptäcker hon saker som hon aldrig tidigare reflekterat över och hon börjar ifrågasätta rassegregationen; varför svarta och vita inte får bo i samma områden, gå till samma mataffärer och använda samma toaletter, men främst de svarta hembiträdenas situation när de arbetar i de vita hemmen. Hon bestämmer sig för att påbörja ett riskfyllt och svårt projekt; hon ska skriva en bok där kvinnorna som arbetar som hembiträden själva ska få berätta vad de varit med om. Men att få hembiträden att ställa upp visar sig vara mycket svårt. Till sin hjälp har hon Aibileen, en svart kvinna som arbetat för vita familjer sedan hon var 14 år. Tillsammans börjar de arbetet med boken som de hoppas ska upplysa människor om vad som faktiskt sker.

Det här var en väldigt lärorik bok för mig. Jag visste inte att det såg ut så här i USA för bara 50 år sedan. Det är både skrämmande och fascinerande. (Facinerande för hur snabbt det har ändrats). Det som är så bra med boken är att den inte är rakt igenom tung, hemsk och sorglig som sådana här böcker lätt kan bli. Den är fylld av humor, spänning, otroliga relationer, komiska händelser och fina beskrivningar. Det är ett otroligt språk och historien blir extra effektfull av att man får följa både Skeeter, Aibileen och Aibileens vän, Minny. Man får tre perspektiv på historien och också på rassegregationen.

Boken blev film i höstas (måste verkligen se nu!):

Sex, sprit & ätstörningar

Det finns massor av böcker om tonåringar och deras problem och hur man som förälder ska reagera och ta hand om sin tonåring. Men de böckerna är nästan nästan alltid skrivna av vuxna som baserar boken på erfarenheter de och deras vänner upplevt när de var unga. Visst kämpar vi unga idag med flera av de problem våra föräldrar och tillochmed deras föräldrar gjorde; Vi är oroliga för att vi inte räcker till, ser ut på ett visst sätt, äter för mycket, har fel kläder och är efter med att ha pojkvän eller flickvän. Men vad vi ungdomar idag kämpar med som inte våra föräldrar gjorde är allt det internet och tv gett och utsatt oss för. Numera stöter vi t.ex. på reklam vart vi än tittar om hur vi ska se ut och leva. Vi kan också bli utsatta för internetmobbning och trakasserier på internetsidor. Samtidigt finns också stressen om att vi måste vara sociala och berätta om vårt liv på bloggar, twitter och instagram, och vi oroar oss för en sådan töntig sak som att vår profilbild på facebook ska få fler likes.

Det här tänkte Fridah Jönsson på, och hon skrev den här boken ”Sex, sprit och ätstörningar” för att uppdatera litteraturen om hur vi unga har det idag. Hon själv är 19 år och alla texterna i boken är skrivna av ungdomar mellan 16 och 22 år. Det här är tonåringarnas handbok till föräldrarna.

Efter att ha läst den tycker jag att det definitivt är en bok som föräldrar ska läsa. Den ger en bra och varierad bild av hur det är att vara tonåring idag. Men samtidigt blir jag skrämd av boken. Redan finns det saker och uttryck som börjar kännas omoderna i det ungdomarna berättar. Hur snabbt ska utvecklingen egentligen gå nu? Kommer det behövas en sådan här bok varje år för att kunna skildra hur vi unga lever och tänker?

Inte på riktigt inte på låtsas

Minns ni Johanna i boken Jag finns? Nu har författaren Maja-Maria Henriksson skrivit en fristående fortsättning. I Inte på riktigt inte på låtsas, som den heter, är Johanna snart 17 år. Vedin och allt som hände i skolan ligger bakom henne. Men hennes mamma har träffat en ny man som hatar Johanna över allt annat. Snart är inte ens hennes hem en trygg punkt längre. Istället klamrar sig Johanna fast vid Jens. Jens som inte liknar alla andra, som är fri. Men Jens har en annan mörkare sida som Johanna vägrar att se.

Vad kan Johanna råka ut för som är värre än det som redan hänt? Det undrade jag när jag fick höra talas om fortsättningen. Det är inget happy ever after vi får se i Inte på riktigt inte på låtsas. Johannas kamp fortsätter. Det blir nästan värre med föräldrar som inte bryr sig, destruktiv pojkvänn, och omvärlden som inte ser. Johanna själv är för trasig för att i huvud taget vilja ta emot den hjälp som erbjuds. Det låter kanske bara hemskt hemskt hemskt och det är det också. Men språket är vackert och målande och gör berättelsen så mycket mer personlig. Därför kan jag inte heller kalla denna boken överdriven, bara plågsamt verklig.

Strollos nya bok är riktigt bra

Åsa Andeberg Strollos första bok "Bryta om" var väldigt bra, sedan kom "Blod" en besvikelse för många läsare. Men "Hoppas" hoppas jag inte kommer göra många besvikna. Mig gjorde den det inte.
Sista skoldagen innan jullovet bestämmer sig sextonåriga Jonna för att lämna sin hemstad i Norrland, sin alkoliserade och frånvarande familj och den hon är för att starta ett nytt liv i huvudstaden, Stockholm. Jonna tar i hemlighet tåget till Stockholm med inställningen att när hon väl kommer dit kommer hon att kunna börja om på nytt, tjäna egna pengar, ha en egen bostad och träffa massor med nya spännande människor. Men livet i Stockholm visar sig vara mycket svårare än vad hon trott. Speciellt när hon kommer dit med endast skolväskan och 300 kronor mitt i iskalla vintern. Stockholm blir inte alls som Jonna föreställt sig och hon tvingas börja leva ett liv utan hem, arbete och pengar. Allt är dock inte nattsvart. Det finns många andra ungdomar som också lever på gatan och Jonna lyckas närma sig flera av dem och när det är som värst blir de hennes värme och hopp.

Det som jag gillar mest med boken är den otroliga närvaro känslan som genomsyrar hela boken. Bor man i Stockholm är det omöjligt att inte dras in i Jonnas panik över att komma dit i vintermörkret. I miljöbeskrivningarna nämns gator, parker, områden och affärer runt om i hela Stockholm och när jag läser känns det som om jag själv är Jonna, allt blir så tydligt och levande. Som när hon efter en hel dags jobbletande i Gallerian och i city drar sig undan och sover i Centralstationens vänthall, eller när hon plankar in på Eriksdalsbadet för att ta en dusch och sedan går Götgatsbacken upp och ner för att ha något att göra.

Historien är väldigt sorgsen och deprimerande men jag kände aldrig att det blev för jobbigt för att fortsätta läsa. Huvudpersonen Jonna är ganska naiv och ger därför aldrig upp hoppet. Hennes hopp blev min lust som läsare att se om hon skulle klara sig igenom allt det hemska. Hon beter sig mycke mognare och smartare än de andra ungdomarna som lever på gatan och det gjorde att jag också gillade Jonna mycket. Och att kunna identifiera sig med huvudkaraktären och gilla den är viktigt. En riktigt bra bok som jag verkligen kan tipsa om!

Annorlunda

"Årets häftigaste bok" står det med stor bokstäver på antologin Annorlundas baksida. Jag kan inte riktigt förstå hur en bok med ungas texter om att vara mobbad, homosexuell eller kanske ha en egen stil kan vara häftig. Intressant och viktig kanske, men häftig nja.

I boken finns också konstiga bilder eller så kallade markörer. Det är nu det "häftiga" kommer, när jag visar upp bilderna i webbkameran visas ett helt annat foto eller t ex en film. Denna Augmented Reality tekniken är häftig visst, men jag blir inte imponerad. Vad jag däremot blir imponerad över är ungdomarnas texter, dikter och teckningar. Att vara annorlunda kan innebära många olika saker, något jag också märker när jag börjar läsa. Allas berättelser fångar mig på sitt sätt och att få läsa om varje person i frågerutan gör att berättelsen känns mycket verkligare. Personligen hade jag nog tyckt det var bättre om de visade upp bilderna direkt istället för markörerna men trots det tycker jag att det är en väldigt fin och bra antologi!

Fin berättelse som lämnar spår

När jag var på Xpublishings kontor för några veckor sedan för boksamtalet om "Nybörjarguide till livet eller kaosteori" fick jag när jag gick därifrån en av deras nya böcker "En gång" av Margaret Wild som tack. En oroligt fin, kort och allvarlig berättelse.

Boken handlar om Bram, Al och Gabe. Tre killar som arrangerar hemliga fester. Bram ser till att de aldrig blir påkomna, Al fixar spriten och Bram lockar tjejerna.
Det är ungefär vad som står på halva baksidetexten. Och första gången jag läste det blev jag avskräckt. Det lät inte som en bok jag skulle tycka om, om det bara skulle handla om arrangerandet av fester. Men En gång handlar om mycket mycket mer och festerna är mest kulisser. Boken handlar om de tre killarnas smärtor och svårigheter och hur allt förändras när Helen en gång dyker upp på en fest och lyckas se rakt in i Gabe, på ett sett en tjej aldrig tidigare gjort. Hon förändrar honom. Och även andra människor i deras omgivning.

Boken är väldigt speciell. Den är skriven i diktform, så att en sida bara kan vara ett par meningar, uppdelade på ett snyggt och fint sätt. Men boken känns inte som en lång dikt. Bakom orden döljer sig en berättelse och diktformen ger bara berättelsen ett större djup som ger plats för många egna tankar och bilder. Den är allvarlig och sorglig samtidigt som den bär på hopp och är full av styrka. En perfekt bok att läsa i sommar.

Tretton skäl varför hon tog sitt liv

I Calys skola har en tjej tagit självmord. Några dagar senare får han hem ett stort paket innehållande flera kassettband. När han sätter på första bandet blir han förvånad över att höra Hannah, den döda tjejens röst. På tretton band berättar hon sin historia, en historia bara tretton personer kommer få höra, de personer som skadat henne mest av alla. 

Min tanke när jag läste boken: Vad kan en så fin och schyst kille som Clay ha gjort mot Hannah?  Det är just det som är grejen med den här boken, budskapet. Hur små saker, handlingar som inte verkar särskilt allvarliga, kan skada någon. För Hannah var det en lång lista av småsaker som tillsammans resulterade i något så stort och jobbig tatt hon inte längre orkade leva.

Viktig bok, minst sagt. Men också himla fin och (som ni säkert förstått) sorglig. Hannahs berättelse och hur alla rykten påverkade henne var som att se under ytan på ett high school. Tips till lärare, byt ut "Fråga Alice" och alla dessa uttjatade böcker till "Tretton skäl varför". Det finns inte bara mycket att diskutera, den är också lagom lättläst och ämnet aktuellt för skolungdomar.

By the way älskar jag idén med kassettbanden!

Följ vår blogg med bloglovin
Följ vår blogg med bloglovin

Torsdagsbarn

 Historiens berättare är flickan Harper. Hon växer upp på den australienska landsbygden på 30-talet. Hennes familj har det illa ställt redan innan den svåra depressionen, de lever i ett ruckel och pappan måste fånga kaniner för att de ska få mat för dagen. Samma dag som femte barnet kommer till värden börjar lillebroden Tin att gräva tunnlar. Under åren som går blir Tin alltmer förvildad och börjar leva i sina tunnlar, långt bort från familjen och svårigheterna. Men ovan jord kämpar fortfarnade resten av familjen för att överleva och livet blir allt hårdare.

Som Sonya Hartnett skriver är hennes böcker inte ytliga och konventionella. Hennes ämnen är ofta svåra och väldigt hemska, men hon är en skicklig författare och hennes böcker är upplevelser man längtar efter. I "Torsdagsbarn" skildrar hon en familjs hårda öde, skrivet ur ett lyckligt ovetande barns perspektiv får hon fram barnens utsatthet och ensamhet på ett skrämmande vis. Det är ett tema som återkommer i många av hennes böcker och hon lyckas få med omgivningens påverkan på ett sätt få ungdomsförfattare lyckas med.

Om man nu kan säga att Hartnett är en ungdomsförfattare. Hennes böcker platsar inte i något fack, hennes karaktärer kan vara allt från små barn till gifta vuxna och ämnena som sagt hemska och viktiga. "Torsdagsbarn" kan lika väl läsas av vuxna som av barn. Jag lånade ut "Fjäril" till en vuxen tjej och hon tyckte att Hartnets stil påminde mycket om Joyce Carol Oates och där kan jag hålla med. "Torsdagsbarn" är till och med bättre än flera av Joyce Carol Oats ungdomsböcker. Men jag vill inte heller skrämma bort alla ni andra ungdomar från att läsa "Torsdagsbarn", sagt med Hartnetts ord är detta en bok för "unga intelligenta ensamvargar." En benämning jag gillar starkt.

Att våga acceptera det som är annorlunda

Hela söndagsförmiddagen gick åt till att sträckläsa "Chain mail skicka vidare". Jag tog igen alla de timmar av läsning jag inte hunnit med i veckan, och det var hemskt skönt. Älskar söndagar helt enkelt. Chain Mail var dessutom superspännande. För mig som inte gillar deckare passade denna spänningsroman alldeles lagom. Ni ska få höra:

Tre tjejer i Japan får en dag mejl från en tjej som heter Yukari, där hon föreslår att de tillsammans ska skapa en fiktiv värld, en berättelse på internet där alla får spela var sin karaktär. Alla tjejer nappar och tillsammans skapar de en ruggig historia om en tjej som blir stalkad. Men snart händer något i verkligheten som förändrar allt. En av tjejerna försvinner. Fiktion och verklighet börjar flyta ihop och enda lösningen är att tjejerna träffas IRL...

Något jag verkligen gillade med historien var att man fick följa två berättelser, deras låtsas och deras verkliga. Båda var lika spännande och flöt ihop på ett skrämmande vis, det var svårt att veta vad som var verklighet och fiktion. Händelseutvecklingen var läskig att följa och handlingens höga puls påminde mig mycket om en deckares. En deckare för de som inte gillar deckare kan man säga.

Alla de här tre tjejerna hade något gemensamt. De var trötta på verkligheten, föräldrarna, kompisarna och skolan. Men framförallt var de annorlunda. De passade inte in i mängden och skapade därför denna fantasivärld. I efterorden skriver Hiroshi Ishizaki att detta var hans budskap med boken, att vi borde bli bättre på att acceptera att alla är olika. Jag tycker han får fram detta budskap oerhört bra, inte utan lite spänning såklart.

(Tycker förresten att den bara borde heta "Chain Mail" och inte "Chain mail skicka vidare". Skicka vidare har egentligen ingenting att göra med historien).

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig

Ombeni har flytt från kriget i Kongo och hamnat i Sverige. Här har hon fått en lägenhet och hon går på gymnasiet uppe i norra Sverige. Men ingen förstår vad hon varit med om, vad hon utsatts för, hur hennes familj utplånats och hur hon varje dag oroar sig över sina försvunna systrar öde nere i Kongo.

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig handlar om ett otroligt viktigt och aktuellt ämne. Den visar hur svårt det är att komma som flykting men också att många flyktingar faktiskt har varit med om svåra saker och upplevt krig, något som alla kanske inte tänker på. Som alltid gillar jag Chistina Wahldén just för att hon skriver om viktiga saker med ett väldigt enkelt språk. Man behöver inte vara en bokmal för att kunna ta till sig berättelsen, utan detta är en bok som alla kan läsa, ung som gammal, läsvan som inte läsvan och alla kan nog bli lika berörda av den som jag blev. Ännu en fullträff av Wahldén!

Köpt den, läs den, älska den!

Det här skiljer sig mycket från allt annat jag läst den senaste tiden, och jag måste säga att det var en rejäl energikick att hamna mitt i Majas absurda tillvaro. Jenny Jägerfeld skildrar med humor och värme allvarliga saker som berör. Inga klumpar i magen här inte. Däremot är den milt hjärtknipande och mycket tänkvärd.

När Maja råkar såga av sig tummspetsen finns det de som tror att hon gjort det med flit.

Men en som inte verkar tro det, eller ens bry sig, är Majas mamma. Hon vet inte ens om det.
När Maja åker upp till Norrköping för att träffa henne är hon inte där. Huset är tomt och Maja hittar inga spår som kan berätta vart hon tagit vägen. Ensam i Norrköping träffar hon 20 åriga Justin på en fest. Justin, med de rosa byxorna, får henne för ett ögonblick att glömma allt. Men när Maja gör en upptäckt inser hon att något kanske är allvarligt fel.

Förutom den härliga historien älskade jag karaktärerna, speciellt Maja. Trots att hennes mamma knappt fanns med i historien så kändes det som om man kände henne genom de små glimtar som dök upp här och var i boken. Och Justin, som kallade sig för Justin Case men som inte hette någotdera. Det finns så mycket underbara detaljer i den här boken att listan aldrig tar slut. Jag kan inget annat än hylla den, negativ kritik skulle inte göra den rättvisa. För att göra det kort säger jag: Läs den. För jag vet att ni kommer älska den lika mycket som jag vet att ni kommer ångra er om ett år, för att ni inte läste den tidigare.

Med himlen som tak

Det är en het sommar i stockholmsförorten. Ska Bel förlåta Jimmy?
Ska Soya våga berätta för sina föräldrar om vad som hände den där natten?
Vad händer med Daniel i fängelset?
Och vem är egentligen Elvin?
Jag skulle kunna hålla på i en evighet. Som det står på bokens baksida tornar frågorna upp sig likt åskmoln vid horisonten.

Med himlen som tak är en fristående fortsättning på Cannie Möllers böcker Lucia och Skulden som jag tyvärr inte läst, kanske är det en orsak till varför jag inte hoppade upp och ner av iver över att få recensera den. Smått irriterande med plötsliga perspektivbyten men Möller skriver fint, tar upp viktiga ämnen och väver samman personerna på ett snyggt sätt. Ändå fastnade jag inte för den trots att jag hela tiden visste att det var en bra och välskriven bok. Knäppt. 

Street, funk och break

Nu blev jag glad!
Dansfabriken var faktiskt riktigt bra. Anledningen till att detta förvånar mig är för att jag inte gillat det jag läst innan av Eva Susso. Det jag läst är bland annat "Jag såg honom först." En fjantig bok om småtjejer som bråkar om killar.

Dansfabriken är lite seriösare, handlar om lite viktigare ämnen men kan ändå läsas av yngre (äldre också så klart). Dessutom är den ganska kul med all dans. I boken får man följa Terese, Marko, Melina och Rafael. Fyra dansare med fyra problem men med samma dröm. Att bli dansproffs.

På årets bokmässa i Göteborg kommer Denise Rudberg och Eva Susso tillsammans prata om: "Vad en författare måste tänka på när de beskriver karaktärer i en tydlig utstuderad miljö som läsare redan har 'fördomar' om?" . Jag har nu läst både Baristas och Dansfabriken som har många likheter och olikheter. Förutom att båda ska bli trilogier så handlar de om olika personer som har sina personliga problem och träffas genom en viss händelse (Cafébaren och Dansfabriken). Sedan utspelar sig Street ute i förorten och Baristas i storstaden men kände ändå att jag måste nämna dessa likheter för de var så tydliga.

Så mycket viktiga ämnen!

Joyce Carol Oates ungdomsböcker är helt enkelt fantastiska. De är inte alls lika kända som hennes vuxenböcker men gud så bra de är! Nu har jag läst: vilda gröna ögon, stor i käften, efter kraschen tog jag mig samman bredde ut mina vingar och flög iväg och till sist snygg. Snygg handlade precis som stor i käften om hur rykten kan förstöra en människas liv. Men också de hemska följder som saknad civilkurage leder till.

Darren är killen med det fantastiska utseendet. Han är med i skolans simlag, en i innegänget och tjejerna flockar sig kring honom. När hans kompisar får sänkta betyg i engelska blir de sura på engelska läraren Mr Tracy. De börjar sprida rykten om att han är homosexuell och skickar anonyma brev till skolledningen. Mr Tracy tvingas sjukskriva sig medan utredningar görs och killar i skolan dras in och förhörs om läraren har gjort olovliga närmanden. Mitt i röran står Darren som vet sanningen om ryktena. Om han berättade sanningen skulle han hjälpa sin lärare men bli hatad av sina kompisar. Men samtidigt har Darren en hemlighet. En kväll skjutsade Mr Tracy honom hem från en träning och Darren kände att det var något konstigt med Mr Tracy,  att det fanns något han ville berätta för Darren.

Mr Tracy är mannen som under några veckor befinner sig i helvettet. Darren är den som ser på och låter det hända. Men ändå är han inblandad på alla sätt och vis. Polisens hemska förhörsmetoder, och hur skolan vägrar se sanningen tillsist gör mig arg och så uppgiven och Mr Tracys bönanden på mejl gör det desto mer obehagligare att läsa. Hur rykten spridersig som en löpeld och utvecklar sig till något så groteskt är upprörande, men ändå det vanligaste problemet jag kan finna i boken.
Snygg väcker mycket starka känslor helt enkelt, obehaglig, upprörande, arg och uppgiven. Ingen glad bok direkt men så viktig och tänkvärd.
Rykten cirkulerar hela tiden omkring oss. Rykten om kändisar, kompisar, kompisars kompisar, grannar och alla möjliga. Vissa rykten kan helt förstöra en människas liv. Hur startar de egentligen? Kanske är det en grupp elever som är missnöjda över betygen. Nu  när jag sitter och tänker på det måste jag ta reda på mer om ryktens källor och hur de egentligen uppstår. Intressantast är hur vi människor kan vara så kopiöst förtjusta i att skvallra och tala illa om människor. Varför vi måste veta allt om alla. Nu frångick jag ganska mycket från ämnet känner jag. Men ju mer jag tänker på rykten desto mer vill jag veta om dem. Snygg tar upp mycket viktiga ämnen och jag nämner bara några av dem. Civilkurage och fördomar mot homosexuella, lojalitet och svek... Så mycket, så stark!

Jag ser mig själv i en stulen spegel

För ett tag sedan skrev Klara en recension om en sång till en fjäril som hon hade läst i skolan. Hon tyckte väldigt mycket om den och när vi träffades precis efter att hon läst ut den började hon berätta om bokens handling för mig. Ni har nog alla upplevt  den här känslan att man måste prata om en bok med någon, annars spricker man, och det var lite så hon kände. Hennes mun gick i ett, Klara kan verkligen prata om böcker. När jag efter ett tag fått höra om alla bokens karaktärer och handlingen i detalj från början till slut började hon analysera den och berätta vad hon tyckte och då kunde även jag vara med på ett litet hörn eftersom jag fått handlingen berättad för mig. Det var väldigt intressant att höra, men jag hade ingen vidare lust att läsa den efteråt.

Istället lånade jag en annan bok av författaren Maria Küchen. Jag ser mig själv i en stulen spegel heter den. Eftersom en sång till en fjäril verkade vara en otroligt stark och bra ungdomsbok var jag inte lite nyfiken på den här. Efter några sidor gick det upp för mig att jag ser mig själv i en stulen spegel är en fristående fortsättning. Om jag hade läst på bokens baksida lite tydligare hade jag förstått det redan från början, men i det här fallet tog jag bara boken och lade ner den i lånakassen utan att läsa om handlingen, författarens namn räckte gott och väl.

Jag ser mig själv i en stulen spegel handlar inte precis som den förra om en hel klass. Utan den har mest fokus på tjejen Riina som jag förstått var en av de som retade Madeleine i förra boken. Hon flyttar till Stockholm för att börja på ett musikgymnasium. I skolan finns Alfons Åberg, Camera Clara och Sofie. Riina får många nya vänner men något känns fortfarande inte rätt. Riina undrar över hennes döda mamma, hur hon dog. Hon undrar vilka av hennes nya vänner som är sanna och falska. Hon undrar vem hon är, att hon inte hittat sig själv i storstaden som hon trodde, men inte heller hemma i Ingenstans. Hur ska hon hitta sig själv?

Man måste inte ha läst en sång till en fjäril för att förstå jag ser mig själv i en stulen spegel. Jag tyckte väldigt mycket om denna men jag får känslan att en sång till en fjäril är bättre. Denna handlar mer om att kunna gå vidare i livet efter en stor förlust. Ganska psykologisk precis som det står på baksidan. Samtidigt finns där vänskap, en stor kärlek och vanliga problem. Det är lätt att känna igen sig i vissa moment, det är också lätt att kunna ta del av bokens händelser och reflektera över dem medan man läser. En mycket fin bok!

Jag finns

"Hjärtat är en muskel som aldrig vilar.

Det arbetar varje dag, natt timme, minut, sekund.

Tänk om det slutar?

Tänk om det bara väljer att stanna?

Då finns man inte längre."

Utdrag

Johanna blir misshandlad av två killar i skolan så fort de får ett tillfälle. Alla tjejerna tycker att Johanna är knäpp. Lärarna tittar åt ett annat håll och hennes mamma är värst. Den tunga röran av hopplöshet får Johanna att glömma varför hon vill leva. Det enda hon har är sin lillebror och doften av vanilj. Hon är för feg för att ta sitt liv. Även om hon önskar att hon vore död hoppas hon att allt någon gång kommer ordna sig.

Jag finns är det starkaste jag läst inom ungdomskategorin i år. Detta var en bok som riktigt stack i hjärtat och den är verkligen värd att läsa. Känslan av att allt är hopplöst, att Johanna aldrig kommer kunna resa sig och ta sig ur skiten tyngde mig hela tiden. Boken är absolut värd ett pris av något slag. Den var inte överdriven, den blottade snarare Johannas tankar, känslor och upplevelser på ett sådant sett att man nästan kände sig som Johanna.

Droger

Alice dör av en överdos. Hon är en vanlig medelklass tonåring som oroar sig för att killar inte ska tycka om henne, hon bantar, tycker hennes kompisar är falska och bråkar med sina föräldrar. När hon och sin familj ska flytta till en ny stad bestämmer hon sig för att få en nystart, men i den nya staden får hon inga vänner. På ett besök i sin gamla hemstad lurar några i henne LSD på en fest och efter det blir det bara värre och värre. Man läser om hur drogerna alltmer tar över Alice tankar och slutligen förstör hennes liv.

Fråga Alice bygger på en riktig dagbok och gavs ut i Sverige 1979. Den har legat på topplistorna månad efter månad i USA ända sedan den gavs ut där några år tidigare. Det är verkligen ingen underhållande berättelse. Den är hemsk och ger en stor förståelse för hur lätt det är att börja och hur svårt det är att sluta med droger. Hela berättelsen känns ibland som Hans och Greta, som om den är till för att skrämmas. Men jag vill helst inte tänka på boken som propaganda, jag ser hellre boken som en gripande, sorglig och hemsk historia med olyckligt slut. Det är trots allt vad den är om man inte går in för att sönderanalyserar den.