Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa Eld. I ett år hade jag väntat på att få återvända till Engelsfors, stadens magi, de utvaldas problem och de olösta gåtorna. Samtidigt var jag tveksam till om Eld faktiskt skulle kunna leva upp till Cirkeln. Det är ju en bok som är näst intill omöjlig att matcha. Men det gjorde den, och den var till och med bättre.
Ni kan läsa Elins fantastiska
recension från i onsdags så förstår ni vad jag tycker, jag håller med om varenda ord. Men vad är det som gör Cirkeln och Eld till så himla bra ungdomsböcker? Vad är det som får oss och alla andra bokbloggar och boktipsare i allmänhet att hela tiden pusha dem? Vad får de att läsas av både barn, ungdomar och vuxna och uppskattas lika mycket av alla?
För det första tror jag att det beror på blandningen av den vanliga världen och den övernaturliga. Det är inte två olika världar med en port emellan som skiljer de åt. Istället går de in i varandra och om magin plötsligt visar sig så blir det inte konstigt och överdrivet. Det känns naturligt. De utvaldas vardagsliv blandas med deras magiska ritualer och kamper mot fienden. För det andra är det inte bara ett problem som ska lösas i serien, allt kretsar inte kring hur världens undergång ska förhindras. Lika viktigt är hur Anna Karin ska få sin mamma att ta tag i sitt liv, hur den sektliknande organisationen Positiva Engelsfors ska förhindras att värva fler medlemmar och hur de utvalda ska kunna lära sig att lita på varandra och samarbeta.
Sedan tror jag också att vi dras till berättelsen eftersom det inte är uttalat vem eller vad som är fienden. Det är inte svart eller vitt vilka som är onda eller goda. Fienden är odefinierad och som läsare kan man börja lita på en person som sedan visar sig vara fienden. Man kan inte förutse vad som ska hända, utan överraskas hela tiden, och det tror jag ger just den där känslan av att inte kunna sluta läsa.
Ni kanske har helt andra tankar om vad som är så speciellt med böckerna, men någonting är det i alla fall som får de att läsas och älskas även av de som vanligtvis inte läser fantasy.
Jag hoppas att ni lagt märke till min förtjusning i Ädelstenstrilogin, annars ser jag till att ni gör det nu: Denna trilogi är underbar! Första delen Rubinröd och uppföljaren Safirblå var två sträckläsare. I tredje och sista delen, som inte är ett undantag, sluts cirkeln och allas öden ställs på spel. 
Så kommer tillsluuuut tredje och sista delen i Henrik Larssons serie Blodsarvet. Jag har länge undrat när den här dagen skulle komma och när den väl är här vet jag inte ens om jag kommer läsa boken. På fyra år har jag hunnit glömma större delen av handlingen i Isöhäxan och Krigarhjärta. Det enda jag riktigt minns är att den påminner lite om Games of Thrones och att jag var helt frälst i den. 
Quentin Coldwater är en högpresterande elev och lite av ett geni. Han går sista året på High School när han hamnar på Bakerbills, ett hemligt college mitt i New York. Quentin som alltid varit hemligt besatt av fantasyromaner och trollkarlstrick visar sig besitta verkliga magiska krafter. När han träffar den begåvade eleven Alice blir de oskiljaktiga och tillsammans med ett gäng andra elever börjar de experimentera med deras magiska krafter.
"I en håla i marken bodde det en hobbit" så börjar J.R.R. Tolkiens fantastiska bok Hobbiten. Det är också med dessa rader Bilbo Bagger inleder sin berättelse i Peter Jackssons film. Inför den stora filmpremiären tog jag tillfället i akt och läste boken. Därför blir detta en dubbelrecension av filmen, boken och allt fantastiska runt omkring.
När filmen om Percy Jackson kom ut för
något årsedan töntförklarade jag den direkt. Storyn kändes
fånig, handlingen löpte onaturligt och hela filmen kändes som en
längre version av en Disney Channel serie. Nu sågar jag inte lite,
så ni kanske undrar varför jag då tog mig tiden att läsa boken.
Svaret är så enkelt som det nya svenska omslaget. Jag föll pladask
för bokens utsida, som tvärtemot filmen ger en spännande, mer
fantasy-nördigt intryck. Till skillnad från filmen gjorde boken mig
inte besviken.
När jag först hörde talas om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn förstod jag direkt att detta skulle bli en favorit. Jag ville hela tiden berätta för folk hur bra boken var, men fick hela tiden påminna mig själv att jag faktiskt ännu inte läst den. Kanske berodde denna kärlek-vid-första-ögonkastet-upplevelse på att jag alltid dragits åt de lite magiska böckerna. Där de magiska väsnen inte tar överhand utan lämnar plats åt gåtor och det oförklarliga.
Monstrets dotter är andra delen i serien om De utvalda. Den här gången handlar det om ett helt annat kungarike än i första delen. Nu handlar det om unga Flamma som är hälften monster hälften människa. Det ger henne egenskaper utöver de vanliga, hon kan ta sig in i folks sinnen, läsa av deras tankar och styra deras handlingar, hon är också onaturligt vacker. Hon föraktar sina gåvor och ägnar sig hellre åt musik. Men när kungariket står vid randen till ett krig har hon inget annat val än att försöka hjälpa sin kung. 
Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa Eld. I ett år hade jag väntat på att få återvända till Engelsfors, stadens magi, de utvaldas problem och de olösta gåtorna. Samtidigt var jag tveksam till om Eld faktiskt skulle kunna leva upp till Cirkeln. Det är ju en bok som är näst intill omöjlig att matcha. Men det gjorde den, och den var till och med bättre. 
Oksa Pollock är en fransk fantasybok som gjort succé i hemlandet. Man pratar om "Pollockmania" som sprider sig världen över och boken beräknas även bli en Hollywoodfilm. Jag hade aldrig hört talas om boken tidigare och att förlaget hypade den så extremt gjorde mig lite skeptisk. Jag och Oksa Pollock fick alltså ingen jättebra start.
