Besynnerliga barn och kusliga miljöer

När jag först hörde talas om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn förstod jag direkt att detta skulle bli en favorit. Jag ville hela tiden berätta för folk hur bra  boken var, men fick hela tiden påminna mig själv att jag faktiskt ännu inte läst den. Kanske berodde denna kärlek-vid-första-ögonkastet-upplevelse på att jag alltid dragits åt de lite magiska böckerna. Där de magiska väsnen inte tar överhand utan lämnar plats åt gåtor och det oförklarliga.

Jag blev inte heller besviken när jag läste den, snarare ännu mer förälskad. Hela boken går att sammanfatta med ordet oförutsägbar. Ofta brukar jag ha en föraning vad som ska hända, hur en bok kommer sluta eller vad som är svaret på de stora hemligheterna. Här hade jag inte den blekaste aning. Det gick en kuslig stämning genom hela boken med de dystra miljöerna, de besynnerliga barnen och de konstiga fotografierna. Trots att boken var väldigt härlig under vissa delar, fanns den kusliga känslan alltid i bakgrunden. Boken har en egenhet som inte går att sätta fingret på, det är också detta som gör den så himla fantastisk.

Som ni kanske vet ska boken bli film av Tim Burton, jag kan riktigt se dessa besynnerliga karaktärer förvandlas till Burtons udda figurer. Historien är i trygga händer. Om ni är nyfikna på bokens handling tycker jag att ni ska läsa Hannas recension av boken!