Vi måste sluta ses på det här sättet

Vi måste sluta ses på det här sättet av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo var en bok jag hade skyhöga förväntningar på. När två av ens favoriter bland svenska ungdomsboksförfattare går ihop kan det inte bli annat än fel.

Hanna och Jens träffar varandra en kväll ute på en klubb och börjar prata. De båda befinner sig i väldigt olika faser i livet: Hanna går sista året på gymnasiet och drömmer om livet efter studenten som hon vill tillbringa i Paris och Jens är precis frånskild och bor varannan vecka med sin lilla dotter Rut. Trots det slutar det med att Hanna spenderar en natt hos Jens. När de skiljs åt glömmer Hanna att ta hans nummer och hon tänker att de kanske aldrig kommer ses igen. Detta visar sig dock inte vara fallet. När Hanna kommer tillbaka till skolan efter jullovet visar det sig att Jens är ny hjälplärare till en kille i Hannas klass och de förstår att de kommer träffas varje dag nu fram till att Hannas klass tar studenten.


Vartannat kapitel är berättat ur Hannas perspektiv och vartannat ur Jens. Denna skiftning ger boken ett bra tempo och det är intressant att följa händelseförlopper ur två synvinklar, speciellt deras båda velande och tankar om vad den andra egentligen tycker om deras relation. Språket är lätt, rappt och speglar verkligen dagens typ av språk bland unga vuxna. Det är något med bokens upplägg; korta kapitel, lättförståeliga karaktärer och framåtgående handling som gör det svårt att sluta läsa. I den aspekten lever boken upp till mina förväntningar. Det som jag dock tycker boken saknar är lite mer djup. Jag vill se fler sidor av karaktärerna och det skulle även vara intressant med en mer överraskande händelseutveckling i boken.  Trots detta är det en av de bästa svenska ungdomsböckerna som givits ut i år och jag ser fram emot fler romaner av denna författarduo!

Flyga Högt

Om ungefär 2 veckor åker jag och Elin till Bokmässan för att intervjua den svenska ungdomsförfattaren Katarina von Bredow, en författare som jag läste precis allt av under min högstadietid. För att förbereda oss inför intervjun har vi läst hennes senaste bok Flyga Högt som blev väldigt uppmärksammad när den kom ut för knappt ett år sedan. Det var länge sedan jag läste en ungdomsbok som inte är crossover utan tydligt riktar sig till åldern 12-16 år. Trots att det kändes ovant att läsa om karaktärer som är yngre än en själv var det på ett sätt skönt att läsa en bok som riktar sig till yngre; den var lättare att komma in i och det enkla språket gjorde läsaningen snabb och härlig.

Flyga Högt handlar om Vendela som kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet för att börja 9:onde klass. I skolan får hon umgås konstant med sin bästa vän Tove och också vara i närheten av Nils som hon är hemligt förtjust i. Allt är precis som det var i 8:an tills den nya tjejen Silja en dag kliver in i klassrummet och förändrar allt. Silja struntar i regler och sociala koder och umgås med vilka hon vill, säger vad hon vill och gör vad hon vill. Hon ändrar de strikta grupperingarna i klassen på bara några timmar vilket förvirrar och leder till ett kaos ingen hade kunnat vänta sig. Vendela blir imponerad och genom den nya bekantskapen med Silja lämnar Vendela sin trygga, förutsebara och ganska trista plats i klassen och får testa något nytt.

Som sagt var det fantastiskt att få läsa en sådan här typ av bok som avbrott bland de tyngre vuxenböckerna jag läser i skolan. Flyga Högt innehöll massor av intressanta karaktärer och även om själva historien var väldigt vardaglig om skollivet med vänner, kärlek och fester blev det aldrig tråkigt. Den kändes väldigt trovärdig och modern och går man i högstadiet tror jag man skulle uppskatta boken ännu mer! 

Kodnamn Verity

Jag har läst otaliga böcker om andra världskriget de senaste åren. Trots detta har de skilt sig mycket från varandra; de har bland annat handlat om engelska barn som evakuerats, judar i koncentrationsläger och tyska ungdomar som tvingats bli en del av nazismen. Men aldrig tidigare har jag läst en bok som handlar om kvinnorna som stred i kriget. Detta tomrum fyller dock nu den just utkomna boken Kodnamn Verity av Elizabeth Vein.

I Kodnamn Verity möter vi den brittiska agenten Queenie och hennes bästa vän, stridspiloten Maddy. Tillsammans är de några av de få kvinnor som strider i andra världskriget mot Tyskland och nazismen. Under ett misslyckat uppdrag i det ockuperade Frankrike blir Queenie nedskjuten och tillfångatagen. Efter långa förhör fyllda av tortyr går Queenie med på att skriva ner allt hon vet om den brittiska underrättelsetjänsten i form av skönlitterära rapporter. Queenies tankar om den tyska militären och upplevelser som fånge blandas med tillbakablickar till hennes och Maddys tidigare liv. När Queenies berättelse tar slut tar Maddys vid som även den består av dagboksliknande anteckningar. De två historierna kompletterar och vävs in i varandra och i slutändan blir allt kristallklart.

Det första jag slås av när jag läser boken är att den känns så trovärdig. Förutom de djupa och spännande karaktärerna är dialogerna, miljöerna och händelseförloppen väldigt övertygande. Det är positivt och jag fångas av berättelsen redan efter första sidan. Det som dock blir problemet med trovärdigheten är att författaren nästan gjort för mycket research angående det brittiska flygvapnet och deras krigsmetoder. Ibland kan flera sidor efter varandra endast handla om flygplansmodeller och kodord och även om det är intressant blir det vissa stunder för mycket fakta att ta in. Jag kan ändå starkt rekommendera denna bok eftersom de lite sämre delarna vägs upp av de bättre. Kodnamn Verity innehåller otroligt många fina och hjärtskärande scener som jag sent kommer glömma.

Härlig läsning från Sekwa

Efter flera underbara läsupplevelser från förlaget Sekwa som specialiserar sig på fransk litteratur kände jag mig tvungen att läsa denna roman som både filmatiserats och pratats gott om. 

Den franska gåtfulla och vackra kvinnan Nathalie förlorar en dag sin man i en bilolycka och efter det stänger hon in sig i sig själv och tappar tron på livet. Hon lever som i en egen bubbla i Paris och allt hon gör under dagen sker mekaniskt. Detta tills hon en dag på impuls kysser sin svenske kollega Markus. En oväntad och opassande kärlek börjar växa och utvecklar sig till något varken Markus eller Nathalie väntat sig.

Nathalie - en delikat historia är egentligen inget speciellt och lämnar mig ganska oberörd. Jag börjar inte riktigt känna för någon av karaktärerna även om författaren David Foenkinos arbetar med att hela tiden belysa flera karaktärers tankar (det blir som att man hoppar snyggt mellan olika huvuden och tar del av deras världar). Trots detta gillar jag boken väldigt mycket. Den var underhållande och smårolig och perfekt att läsa lite då och då ur på stranden. Förutom det humoristiska språket kryddades texten också av ironiska fotnoter och vissa kapitel som bara var en liten ironisk förklaring av vad som hände i det tidigare kapitlet. Sedan är det förstås extra intressant att se hur en fransk författare väljer att beskriva och porträttera svenskar.

The Moon and More

Så var jag tillbaka i staden Colby och Sarah Dessens underbara värld. Den här gången handlar det om Emalines sista sommar innan college. En sommar hon tänkt spendera tillsammans med pojkvännen Luke, sina vänner och på sitt jobb på familjens firma. Men sommaren visar sig bli helt annorlunda. Ett filmteam kommer till staden för att spela in en dokumentärfilm. Där träffar hon Theo, en rolig och smart New York kille. Hennes biologiska pappa kommer också, efter flera månaders tystnad, tillbaka in i hennes liv.

Detta måste vara en av de tjockaste Sarah Dessen romanerna jag läst, runt 430 sidor. I början älskade jag det, att få vara tillbaka i Colby, vara med Emaline på arbetet och följa alla andra karaktärer var så mysigt att jag inte brydde mig mycket om själva händelseförloppet. Efter ett tag började dock handlingen stå stilla och det kändes som att boken kunde ha varit några hundra sidor kortare. Det kanske inte heller är rätt bok om man är sugen på en bra kärlekshistoria, men familjerelationerna kompenserar upp det och gör även denna Dessen till en perfekt sommar bok.

John Green fortsätter att imponera

Under våren har jag äntligen upptäckt John Green och läst både Looking for Alaska, The Fault in Our Stars, och nu också Paper Towns. Även om Paper Towns inte riktigt höll samma kvalité som de två andra böckerna var den riktigt bra med samma smarta, snabba och fantastiska språk.

Vi får möta Quentin under sista månaden i high school, en månad som på många sätt vänder upp och ner på hela hans tillvaro. Q bor granne med barndomsvännen Margo Roth Speigelman, men deras vänskap är sedan länge försvunnen. När de blev äldre utvecklades de åt helt olika håll. Margo blev den populära, äventyrliga tjejen med Q hamnade längre ner i rang bland nördarna. De har inte pratat med varandra på flera år och Q blir därför en natt otroligt förvånad när han vaknar av att Margo knackar på hans fönsterruta. Hon har en lista med 11 punkter som de tillsammans ska genomföra innan morgonen. Dagen efter hoppas Q att allt ska bli som när de var små. Att han och Margo ska kunna umgås igen. Men Margo är mystiskt försvunnen och det enda hon har lämnat efter sig att ledtrådar till var hon befinner sig som Q desperat försöker lösa.

Det är oundvikligt att inte jämföra Margo med Alaksa i Looking for Alaska. Båda tjejerna tänjer på alla gränser, tar för sig, har stora hemligheter och försvinner plötsligt nästan helt spårlöst. Margo är inte riktigt lika lätt att gilla och intresseras av som Alaska, men de andra karaktärerna i Paper Towns väger upp för det. Qs vänner (Ben, Radar, Lacey) är helt fantastiska och jag skulle vilja vara träffa och bli vän med dem allihop. Ben är så rolig att jag skrattade högt säkert 20 gånger, Radar så smart att man blir helt fascinerad och Lacey så trygg och snäll att man blir avundsjuk. Boken är dessutom full av spänning och speciellt i slutet är det svårt att sluta läsa när John Green beskriver Qs roadtrip med sina vänner. Varje kapitel är en timme av road tripen och jag har aldrig tidigare stött på en författare som kan göra en road trip så intressant. Vill ni läsa mer av John Green och inte har läst denna är den ett måste!

Alltings början

Karolina Ramqvists roman har beskrivits som en samtidsroman för 90-talet på grund av de många referenserna till både historiska händelser och platser i Stockholm. Genom till exempel en påslagen tv i bakgrunden får läsaren veta att folkmordet i Rwanda precis börjat och genom promenader på Stockholms gator förstår man hur stadsbilden förändrats.  Men trots att jag själv inte var ung under 90-talet lyckas boken på ett otroligt sätt förmedla en igenkänning om hur det är att vara ung i en storstad och vilka förväntningar som ställs på en.

I  Alltings början möter vi den 15-åriga Saga som precis ska börja gymnasiet i början av 90-talet i Stockholm. Hon har vuxit upp med sin radikalfeministiska mamma som under hela hennes uppväxt präntat in i henne att hon "ska ut och ta för sig" och "aldrig bli ekonomiskt beroende av en man". Första dagen i gymnasiet träffar Saga Pauline som tar med henne runt till olika caféer för att spana efter Stockholms vackraste man, Viktor Schantz. Gymnasieåren tillbringar Saga sedan tillsammans med Pauline på klubbar, fester och caféer. Hon blir snabbt besatt av Viktor Schantz och fast han är dubbelt så gammal som henne dröjer det inte länge tills de börjar träffas. Träffas betyder att Viktor ringer till Saga så fort han vill ha sex. Förhållandet är ojämställt och innehåller inget samtal eller utbyte av något annat än sex. Utåt sett är Saga den feministiska unga tjejen som det går bra för. Efter gymnasiet publiceras hennes krönikor i flera olika tidningar och hon får göra sommarprat i P1. Men hennes egentliga liv överensstämmer inte med hennes riktiga feministiska värderingar. Det enda som faktiskt har betydelse för henne är att Vikor ska tycka att hon är snygg och älska henne som hon älskar honom.

Det finns så mycket som är bra i den här boken : att följa Sagas förändring från 15-åring till 20-åring och allt som händer där emellan, tempot i berättelsen som hela tiden varierar, författarens sätt att ge Saga en sådan realistisk röst och alla karaktärer som Saga möter och som påverkar hennes sätt att se på livet. Det enda som stör mig när jag läser Alltings början är att jag är medveten om att det är en självbiografisk bok. Saga är Karolina Ramqvist. Eftersom Saga redan som 15-åring går på klubbar och vuxenfester, umgås med kända skådespelare, festfixare och regissörer känns det som att det inte skulle kunna vara trovärdigt. Jag vill inte att det ska vara på riktigt eftersom hon lever ett så intressant liv redan som 15 år.

/Hanna

Var är Alaska?

Med risk för att låta som om jag varit avskild från världen de senaste åtta åren och inte fått läsa en enda nyutgiven bok så kan jag avslöja att detta är det första jag läser av John Green. Jag vet inte hur länge boken stått och dammat i bokhyllan, men det var först nu under lovet som jag hittade tiden till att läsa hans debutroman, Var är Alaska?

I centrum står Miles som precis börjat på internatskolan Culver Creek i Alabama. Han hoppas på en förändring från det trista och ensamma liv han tidigare levt i high school. Han uttrycker det som att han ska söka ett "Stort Kanske" i sitt nya liv på college. För Miles samlar på personers sista ord och ett av hans favoritcitat var Francios Rabelassistas "Jag går att söka ett Stort Kanske". Framme på Culver Creek blir han snabbt kompis med sin rumskamrat Översten och dennes kompis Alaska. Alaska är en person som snabbt gör intryck på Miles. Tillsammans med Alaska och Översten lever de ett härligt collegeliv där de hittar på stora hyss mot skolans ledning och rika snobbelever. Allt är som en typisk mysig collegefilm tills det plötsligt inträffar något fruktansvärt som förändrar hela Miles tillvaro.

Det finns så mycket som jag gillar med den här boken. Först och främst är den uppbyggt på ett dramaturgiskt smart sätt. Boken är indelad i ett före och ett efter där kapitlen först räknar ner till det som ska hända och sedan räknar bort från det som har hänt. Den stora händelsen som kommer i mitten gör att berättelsen tar en helt ny riktning, den överraskar och inte bara berättelsen utvecklas, det gör också karaktärerna. De blir djupare, deras personligheter växer fram och man förstår att de har många olika lager. Även språket imponerar på grund av att det är så lätt men samtidigt så fångande. Var är Alaska är definitivt inte det sista jag läst av John Green.

/Hanna

Wallflower

Det är alltid lika roligt att få läsa om en favoritbok på svenska. Förståelsen ökar och jag kan nu lägga märke till alla de små detaljerna och språkvariationerna som annars kan vara lätta att missa när jag läser den engelska utgåvan. The Perks of Being a Wallflower som den heter på engelska är en av förra årets mest hyllade böcker. Den kom faktiskt ut för första gången redan 1999 men fängslade tusentals nya läsare förra året när boken gavs ut i ny utgåva och dessutom blev film med bland annat Emma Watson i en av huvudrollerna. Den svenska översättningen är bara ett par veckor gammal och kommer nog göra att boken sprider sig till allt fler ungdomar i Sverige också.

Det är en fantastisk historia bestående av brev skrivna av Charlie som precis börjat high school. Man vet inte vem han skriver till och breven handlar om precis allt i hans liv.  Om hans familj, vänner, upplevelser och allmänna funderingar. Charlie är en väldigt speciell person som inte deltar så mycket i det som händer utan istället iakttar och funderar mycket. Han är en wallflower. Innan high school har han aldrig haft några nära vänner, men mötet med Sam och Patrick och deras vänner gör att han för första gången får träda in i det verkliga livet och faktiskt delta. Även om det inte händer så mycket i boken så är det omöjligt att sluta läsa. Att vara inne i Charlies vardagsliv och vara en del av hans förvandling från väldigt ensam till någon i ett kompisgäng är både spännande och väldigt fint.

För ett tag sedan skrev jag och Elin om generationsromaner och det känns som att detta skulle kunna bli en i framtiden. Charlies tidlösa tankar och samtidigt de små inslagen av hur det är att vara ung på 90-talet gör att boken känns som en modern klassiker.

Paper Towns

Quentin har alltid beundrat sin granne Margo på håll. Så när hon en kväll står utanför hans fönster och ber honom följa med på ett äventyr tvekar han inte. Efter den minst besynnerliga natten tror Q att allt kommer vara annorlunda i skolan, att den populära och vackra Margo kan vara hans vän utan att dölja det. Och visst blir det annorlunda, för Margo dyker inte upp. När det visar sig att hon har rymt förstår Q att det är hans uppgift att hitta henne. Snart inser han att hon medvetet lämnat ledtrådar efter sig och sökandet inleds.

När jag började på Paper Towns förstod jag direkt att detta är en bra bok. Detta är en mästerlig bok som är briljant skriven med lysande karaktärer och genialiska dialoger. Men även om jag förstod att det var en bra bok så kunde jag inte njuta av den. Jag fastnade inte för språket, karaktärerna och dialogerna på samma sätt som jag brukar med John Greens böcker. Dumt nog kunde jag inte låta bli att jämföra boken med Var är alaska. Och i jämförelse med Alaska är Margo bara en blek kopia. Det känns som att jag gått miste om en fantastisk läsupplevelse, men ibland händer det att bok och läsare inte klickar.

Det är jag som är Caroline

Har ni någon gång bråkat med era föräldrar och blivit så arga att ni bara velat dra hemifrån? Det har inte jag, men i Det är jag som är Caroline fick jag i alla fall läsa om det. För Caroline är en tjej som faktiskt drar hemifrån på riktigt. Efter att ha bråkat med sin mamma får hon nog och drar, hon bestämmer sig för att hoppa av gymnasiet och börja jobba.

Under Carolines resa mot självständighet möter hon massa olika människor, vissa schystare än andra. Det var främst dialogerna mellan alla karaktärer jag gillade så mycket, det var rappt, smart och fick mig att vilja bläddra vidare. Caroline är en snygg, kaxig och smart person, massa girl-power att njuta av! Ett tag kunde hon kännas lite för overklig och hela berättelsen orealistisk. Men i slutet börjar verkligheten hinna ikapp Caroline och trots humorn och allt som händer finns det hela tiden ett allvar i bakgrunden. Boken överraskade mig totalt och visade sig vara så mycket bättre än jag kunnat tro.

Kurt Cobain finns inte mer

År 1994 tar Kurt Cobain, sångaren i Nirvana, självmord. Det är också runt denna tid Hanna Jedviks senaste roman utspelar sig. Här får vi träffa Lovis och Alex. De möts första dagen på gymnasiet och efter det är de oskiljaktiga. Själva kan de inte riktigt beskriva deras vänskap, den är bara något som människorna i deras närhet får acceptera. Lovis drömmer om framtiden, fylld av musik i en större och spännande stad. Alex pratar aldrig om framtiden. Hur mycket Lovis än försöker låter Alex henne aldrig få veta hur han egentligen mår. Alex inre förblir en hemlighet.

Det är vemodigt och äkta. Kurt Cobain finns inte mer är en bok som känns i varje liten musikel. Fina och tonsäkra meningar fångar Alex och Lovis speciella vänskap, alla känslor och laddningar kring den. Mycket i berättelsen sades inte rakt ut, utan lämnade till läsaren att dra sina egna slutsatser. Det fick mig som läsare att spekulera och hela tiden fundera på allt kring berättelsen. En underbar ungdomsroman som jag bara måste tipsa så många kompisar det bara går! 

En sån där vidrig bok där mamman dör!

"En sån där vidrig bok där mamman dör" handlar om Ruby som efter sin mammas död tvingas flytta till sin pappa i Kalifornien. Hennes pappa som övergav hennes mamma innan hon föddes och som dessutom är den kände Hollywood-skådespelaren Whip Logan, älskad av alla utom Ruby själv. I flytten måste hon lämna både sin pojkvän Ray och bästa vän Lizzie. Hon måste även vänja sig vid det nya livet i en stad där alla på ett eller annat sätt är kända, en "ny" pappa, ny skola, ny miljö och en enorm saknad efter sin mamma. Det enda som får henne att inte bryta ihop är mailkontakten med Lizzie och Ray. Men när mailen kommer mer sällan och blir mer ytliga förstår hon att allt inte är som det ska vara hemma i Boston.

Det som gör den här boken speciell och minnesvärd är Sonya Sones otroliga berättarteknik. Historien berättas med ett prosaliknande språk med korta ensiderskapitel som hela tiden byggs upp på olika sätt. Det som de dock har gemensamt är Rubys självironi som i slutet av varje "kapitel" vänder på allt det hemska och jobbiga och hon lyckas hitta ett komiskt sätt att se på sin situation och sina upplevelser. Rubys historia får en att både vilja skratta och och vrida sig i sorg samtidigt, och trots att den blir så lättläst så innehåller orden så mycket känsla och ger så många bilder att det känns som om man läst en betydligt svårare bok.

Tyvärr blev jag ganska besviken över slutet som blev just det här lyckliga Hollywood-happy-ending som Ruby skämtat om genom hela boken. Plötsligt kändes historien mycket ytligare och jag måste säga att jag gillade boken mer när Ruby hade det som jobbigast. Då kändes hon mer äkta och intressant. Trots det var det en väldigt underhållande läsning!

 

Fredag hela veckan

Alla på Jefferson High vet vem Samanta Kingston är. Tillsammans med sina tre bästa vänner utgör hon skolans elit, hon har den snyggaste pojkvännen och blir bjuden till alla coola fester. När det är amordagen på skolan är hon en av dem som får flest rosor. Men samma kväll dör Samantha i en bilolycka. Varje dag tvingas hon återuppleva sin dödsdag. Sakta börjar hon inse att hennes liv inte var så perfekt som hon trodde och hon bestämmer sig för att försöka ställa saker till rätta. 

Det första jag tänkte efter att hon dött var: Ska jag behöva läsa om den här fredagen om och om igen i över fyrahundra sidor? Första intrycket är att detta bara är en vanlig fredag. Det var på grund av detta som jag blev så himla imponerad, för Lauren Oliver lyckas verkligen få det att fungera. Små detaljer man knappt märker i början kan komma att spela en jättestor roll senare i berättelsen. Man förstår på hur många sätt en dag kan se ut beroende på ens handlingar och här även avgöra hela ens öde. Jag är också fascinerad över hur Lauren Oliver lagt upp handlingen och får den att bli spännande, trots att det egentligen är samma dag som återupprepas.

Personer du kanske känner? (ja!)

Föreställ dig att du år 1996 hittade dig själv på Facebook - femton år innan det ens existerade! Skulle du ha gillat det du såg?
Året är 1996 och datorer och internet är någonting helt nytt. Emma har precis fått en dator i present av sin pappa när hennes före detta bästa vän Josh lånar ut en cd-rom som ska göra så hon kan chatta på datorn. När hon stoppar in skivan dyker istället en blå vit hemsida upp som heter Facebook och glatt hälsar Välkommen. Emma kommer in på sidan och får en chock när hon upptäcker att sidan visar framtiden, och inte en så ljus framtid . Antingen är det ett dåligt skämt eller så är det faktiskt på riktig! Tillsammans börjar Josh och Emma utforska Facebook och hur deras framtider ändras när de gör saker annorlunda här och nu. Facebook får deras vänskap att på sätt och vis återgå till bästa vänner samtidigt som den ställs på sin späts när ändringarna i framtiden går överstyr.

I våras startade Bonnier en Flickr-sida där vem som helst fick skicka in sin profilbild. Profilbilderna sammanställdes sedan och blev ett omslag. Det var många som hade skickat in sin bild så jag trodde verkligen inte att jag skulle komma med. Men både jag och min kompis finns med på omslaget!

Jag gillade boken väldigt mycket. Hela idén med att man skulle kunna se sin framtid genom Facebook är så intressant och smart. Och att små beslut man gör i vardagen kan påverka ALLT får en verkligen att börja tänka. Boken berättas vartannat kapitel från Josh synvinkel och vartannat från Emmas och på så sätt får man följa händelseförloppet på ett mycket roligare sätt. Man förstår deras missförstånd, när de överdriver eller döljer något. Tyvärr var den väldigt lättläst och tog slut på bara några timmar. Jag har inget emot lättlästa böcker om det känns som att man verkligen får lära känna karaktärerna ändå, men tycker jag att boken hade vunnit på mer text. Sedan var slutet väldigt uppenbart också redan från början. Men som sagt var det en otroligt intressant läsning som kommer ta en tid att smälta.

Radhusdisco!

Det var lite av en slump jag köpte den här boken. Hittade den second hand helt oläst för fem kronor och hade hört lite bra om den från några kompisar så varför inte? Och jag är väldigt glad att jag köpte den, för trots att jag inte växte upp under 70/80-talet, bor i en småstad och är kille så drogs jag med i berättelsen och kände nostalgin vibrera i varenda mening efter vad mina föräldrar berättat för mig om filmisar, första videon och axelvaddar.

I Radhusdisco får man följa den grubblande killen Morris ända från lågstadietiden till skolavslutningen i nian och historien kretsar kring skolan, hans vänner och familj. I början av boken är de största problemen hurvida han kanske är en indian som hamnat fel och att glömma badbyxorna när klassen ska till simhallen men ju äldre han blir desto svårare blir problemen. Morris börjar tänka mer och mer på sex, hur man ska vara mot sin flickvän och vad som ska hända senare i hans liv. Boken är full av roliga och fina personer. Morris kompisar är galna och konstiga, läraren Cliffhanger är skum men intressant och Morris har en fin relation till sin pappa som både kan vara väldigt vardagsnära och filosofisk. Språket är hela tiden lätt, snabbt och ofta väldigt roligt. Till skillnad från andra uppväxtromaner lever Morris i en helt fungerande familj, har vänner och flickvän och får åka på skidsemester till Idre och campa i Europa. En sådan här bok behöver inte vara nattsvart för att vara bra och det bevisas verkligen här.

Förälskad i Jellicoe Road - igen

Som ni kanske minns så var det ungefär ett år sedan både jag och Elin hyllade Jellicoe Road här på bloggen. Vi var helt förundrade över den fina historien och Melina Marchettas förmåga att berätta två historier på olika plan och sedan kunna väva in dem i varandra. För någon vecka sedan kom boken ut på svenska, en översättningsprocess som vi följt via Katarina Kuicks blogg På väg mot Jellicoe Road. Nu är den äntligen här, och jag har läst den, varit på releasefest och på bokcirkel.

Att läsa en av sina favoritböcker på svenska efter att ha haft upplevelsen på ett annat språk kan både bli jobbigt och lika fantastiskt. Översättning är svårt, och speciellt en bok som innehåller ordlekar och ledtrådar som ska vävas in i varandra. Men jag är absolut inte besviken. Äntligen förstår jag hela historien och hur mysteriet faktiskt löser sig och jag har en bättre bild av alla fina karaktärer och miljöer. Jellicoe Road är definitivt en av de bästa ungdomsböckerna jag läst de senaste året och jag kommer nog aldrig kunna glömma den. Det är något med stämningen och känslan i boken som får en att bara vilja stanna kvar.

Ni som tidigare inte läst Jellicoe Road på engelska måste inskaffa den genast! Nästan alla jag har mött, både på releasefesten, bokcirkeln och som jag sett skriva om den på olika bloggar håller med om att början är svår och att man nästan inte förstår någonting. Men låt er inte avskräckas! Den är helt underbar och alla håller sedan med om att Jellicoe Road är något alledeles speciellt och också helt fantastiskt underbar. Det är den bästa boken att ordna bokcirkel om. Efter att ha läst ut den vill man bara dela med sig av sina favoritkaraktärer och platser, berätta om sina frågetecken och stunder då allt gick ihop. Så köp den, läs den och ordna bokprat! Ni kommer inte ångra er!

Längtan till Engelsfors

Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa Eld. I ett år hade jag väntat på att få återvända till Engelsfors, stadens magi, de utvaldas problem och de olösta gåtorna. Samtidigt var jag tveksam till om Eld faktiskt skulle kunna leva upp till Cirkeln. Det är ju en bok som är näst intill omöjlig att matcha. Men det gjorde den, och den var till och med bättre.

Ni kan läsa Elins fantastiska recension från i onsdags så förstår ni vad jag tycker, jag håller med om varenda ord. Men vad är det som gör Cirkeln och Eld till så himla bra ungdomsböcker? Vad är det som får oss och alla andra bokbloggar och boktipsare i allmänhet att hela tiden pusha dem? Vad får de att läsas av både barn, ungdomar och vuxna och uppskattas lika mycket av alla?

För det första tror jag att det beror på blandningen av den vanliga världen och den övernaturliga. Det är inte två olika världar med en port emellan som skiljer de åt. Istället går de in i varandra och om magin plötsligt visar sig så blir det inte konstigt och överdrivet. Det känns naturligt. De utvaldas vardagsliv blandas med deras magiska ritualer och kamper mot fienden. För det andra är det inte bara ett problem som ska lösas i serien, allt kretsar inte kring hur världens undergång ska förhindras. Lika viktigt är hur Anna Karin ska få sin mamma att ta tag i sitt liv, hur den sektliknande organisationen Positiva Engelsfors ska förhindras att värva fler medlemmar och hur de utvalda ska kunna lära sig att lita på varandra och samarbeta.

Sedan tror jag också att vi dras till berättelsen eftersom det inte är uttalat vem eller vad som är fienden. Det är inte svart eller vitt vilka som är onda eller goda. Fienden är odefinierad och som läsare kan man börja lita på en person som sedan visar sig vara fienden. Man kan inte förutse vad som ska hända, utan överraskas hela tiden, och det tror jag ger just den där känslan av att inte kunna sluta läsa.

Ni kanske har helt andra tankar om vad som är så speciellt med böckerna, men någonting är det i alla fall som får de att läsas och älskas även av de som vanligtvis inte läser fantasy.

Eld

Det är med trötta ögon som nästan går i kors som jag sätter mig framför datorn för att recensera Eld. Den bok jag väntat på i ett år och nu suttit uppe halva natten för att läsa ut. Nej, inte för att jag måste, utan för att det helt enkelt inte går att sluta. När Cirkeln kom ut förra våren skrev jag som ni nog kan gissa bara positivt och den här recensionen riskerar att bli minst lika lyrisk, för det finns inget dåligt att säga.

Aldrig hade jag trott att jag skulle längta så efter att få komma tillbaka till en liten bruksort uppe i Bergslagen, om så fiktivt. Ändå är det med lycka pirrande i magen som jag återvänder till Engelsfors. De utvalda är tillbaka på skolan, men det är inte demoner och mystiska krafter de möts av den här gången. Utan något av helt annan karaktär, nämligen Positiva Engelsfors. En ny förening med en positiv anda, vars budskap snabbt sprider sig bland ungdomar, vuxna och alla möjliga sorters människor. De bär gula pikétröjor och verkar tro att allt löser sig så länge man tänker positivt. Skymd bakom den allt mer sektliknande föreningen växer sig något mörkare och ondare. Men hur ska De Utvalda kunna förhindra apokalypsen när de inte vet vem som är deras fiende?

Fantastisk. Lika bra att använda superlativen direkt. Karaktärerna, språket, miljön, det är precis lika briljant som i Cirkeln. Men det är annorlunda i Eld, lite bättre till och med, man riktigt känner hur berättelsen växer under bokens gång. Blir något mer, mindre som "Cirkeln" mer som en egen värld. Vad jag gillade mest var kanske hur spänningen sakta byggdes upp. Att man inte visste vem som var fienden, det kunde vara alla eller ingen. Men också att få se hur relatonerna mellan De Utvalda utvecklades. Det var inte bara de som lärde känna varandra bättre utan jag gjorde det också. Hade aldrig kunnat hoppats på en sådan här bra fortsättning. Om ett år kommer Nyckeln!

Kaninhjärta!

Mary och Anne är tvillingsystrar och bästa vänner. De är så lika att det är svårt att skilja de åt, men inuti är de helt olika. Mary har svårt att se meningen med livet, blir glad av att knäcka människor och är inte rädd för att testa nya saker. Anne är mer lugn och är den som alltid har varit mer ansvarstagande av de två. Tillsammans utgör de även ett medium, Anne kan se andar och Mary låter dem tala genom att låna ut sin kropp. Under en sommar kommer de av en slump i kontakt med en medial grupp som söker efter en liten flicka. Sökandet tar upp den största delen av sommarlovet och ju större plats det övernaturliga tar i deras liv, desto snabbare börjar Mary och Anne glida ifrån varandra. Mary har svårare att se livets ljuspunkter och Anne oroar sig konstant över att Mary ska ta sitt liv.

Det var inte helt lätt att börja läsa den här boken. De övernaturliga inslagen kom så plötsligt och jag förstod inte vad det var. Det känns som om jag vill ha någon sorts bakgrundsinformation om vad ett medim är och hur allt började för Mary och Anne. För nu kunde jag inte riktigt ta till mig det som hände i början, och det kändes som om jag befann mig utanför berättelsen.

Men efter ungefär en tredjedel av boken tycker jag ändå att den kom igång och levde upp till mina förväntningar och blev precis så obehaglig och spännande som jag läst att den skulle vara. Berättelsen blev mer levande när fler karaktärer kom in och den kunde börja berättas på rikigt. Något som jag verkligen gillade var beskrivningen av hur Mary och Anne börjar glida ifrån varandra. Hur deras syskon-och vänskap får en spricka, som växer till en avgrund och hur de inte längre står varandra lika nära. De övernaturliga inslagen blir också bättre beskrivna och i slutet har man en bra bild av vad ett medium är och hur en medial grupp arbetar.

Läs vår intervju med Christin Ljungqvist här!