Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen

Andra delen av Jonas Gardells triologi Torka aldrig tårar utan handskar handlar precis som den första om när aids kom till Stockholm och Sverige under 80-talet. Återigen möter vi Rasmus och Benjamin, deras familj och vänner. Det är en mörkare, sorgligare och mer djupgående bok än den första. Här finns inte det gnistrande första möte med de homosexuellas Stockholm som genomsyrade Del 1. Det handlar mer om baksidan av att leva under denna tid och oförståelsen de homosexuella mötte i media.

Sjukdomen har spridit sig och börjat bryta ner allt fler. Överallt i tidningar, radio och tv sprids dagligen nya rykten om den såkallade "bögpesten". Flera personer i Rasmus och Benjamins närhet har redan smittats och de upplever det som en tidsfråga innan även de själva drabbas. Nästan 1/4 av boken handlar om Reines miserabla uppväxt på en ö i Bohuslän och hans kamp för att hitta sig själv i "bögarnas Stockholm". En del handlar om Bengt, den framgångsrike skådespelaren som har hela livet framför sig och redan både Stadsteatern och Dramaten intresserade av hans talang. Bengts liv förlorar på en sekund mening när han får provsvaret om att han är smittad av Aids. Det är kallt, rått och ogästvänligt. Och mitt i allt blir Rasmus och Benjamins relation svajig. Båda har stora problem med att berätta för föräldrar och släkt att de är homosexuella. I osäkerheten över vilka de är gör de saker de ångrar och bara vill glömma bort.

 

Vanligtvis blir såhär mycket mörker i en bok för mycket för mig. Men inte nu. Jonas Gardells historia kan bara berättas på detta sätt och man får som läsare acceptera det. Det var så här det gick till - ur de homosexuellas synvinkel. Faktapartierna vävs in i historien om människoödena och gör att det blir tydligare. I Del 1 tyckte jag att kapitlena med fakta kändes krystade och onödiga, men nu i Del 2 förstärker de Gardells budskap. Det är en andra del som kanske inte är lika underhållande som den första, men minst lika viktig.