Aprilhäxan!

Desirée är en snart femtioårig kvinna som spenderat hela sitt liv i en sjukhussäng och hon kan inte längre gå eller tala. Men hon har en förmåga som gör henne annorlunda; hon är en aprilhäxa och har möjligheten att ta plats i andra varelsers medvetande. Sköterskorna på sjukhemmet frågar sig varför hon fortfarande lever, när hennes liv är så meningslöst. Vad de inte vet är att Desirée har en uppgift kvar innan hon dör; hon ska ta reda på vem av hennes tre styvsystrar som stal det liv som var avsett för henne. Styvsystrarna vet inte om hennes existens, men Desirée bevakar och påverkar dem genom sin skarpa hjärna och aprilhäxeförmåga.


När den här boken kom ut 1997 belönades den med Augustpriset och jag kan på många sätt förstå varför. Berättartekniken är helt otroligt skicklig och speciell. Desirée berättar i jag-form och Majgull Axelsson använder sig av både tillbackablickar och händelser i nutid för att föra berättelsen framåt. Man får också följa styvsytrarna från Desirées perspektiv eftersom hon kan, genom sin aprilhäxeförmåga, bevaka dem. Men man får även följa historien ur varje styvsysters perspektiv. De olika perspektiven vävs hela tiden ihop och nutid blandas med återblickar, inte bara från Desirée utan även från styvsystrarna. Då blandas även det övernaturliga med de realistiska och berättelsen lyckas på så sätt inte förlora sin trovärdighet.

Men det finns vissa saker med boken som får mig att tveka lite inför att tipsa om den. Jag har själv ganska svårt att läsa om sjukhusscener och människor som växer upp under riktigt dåliga förhållanden när det nästan inte finns några ljuspunkter. Vissa stunder kan Aprilhäxan kännas så sorgsen och eländig och då orkar jag nästan inte fortsätta. Den speciella historien lyckas ändå i slutändan få mig att gilla boken, och för er som inte är känsliga när det gäller mörka berättelser så kan jag definitivt rekommendera den!