Sedan jag började lyssna på Alex Schulmans och Sigge Eklunds podcast (världens bästa, ni måste lyssna!) i början av augusti har jag varit väldigt sugen på att läsa Sigge Eklunds självbiografiska roman Det är 1988 och har precis börjat snöa. Hans pappa är Klas Eklund, idag chefsekonom på SEB och var rådgivare till Socialdemokratiska politiker under 80-talet, bl.a. var han en av Olof Palmes närmsta män. Denna bok handlar om Sigges uppväxt och relation till sin pappa.Boken inleds med att författaren hittar ett antal kassetband inspelade under 80-talet och hur de hjälper honom att minnas sin barndom och speciellt, relationen med pappan. Sigge dyrkade sin pappa, han var en hjälte, oövervinnlig, och varje steg pappan tog följde han. Ur Sigges synvinkel var inget komplicierat, han och pappan var för evigt bundna till varandra och allt pappan gjorde fel blev förlåtet. Men en dag 1988 skiljer sig Sigges föräldrar och efter skilsmässan raseras bilden av pappan. Skilsmässan blir samtidigt en vändpunkt då Sigge kan göra sig fri och skapa en egen person och tillvaro.
Det här är en av de finaste barndomsskildringarna jag läst. Även om både boken och språket är kort så innehåller den väldigt mycket eftersom språket är nästan lite poetiskt och innehåller så mycket känslor och så många bilder. Boken berättas inte kronologisk ordning, utan minnena blandas och blir som ett pussel där varje minne är en pusselbit som bygger upp Sigges barndom. Det är snyggt och effektivt berättat och det är definitivt inte den sista boken jag läst av Sigge Eklund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar