Svensk sommar låter en i alla fall se film...

Att se film när regnet slår utanför fönstret och inte behöva göra något speciellt eftersom det är sommarlov måste vara något av det bästa som finns. De senaste dagarna har det regnat mest hela tiden och i pauserna mellan att äta, spela tennis, fotboll och kort med släkten så har jag sett tre filmer som alla verkligen berört på något sett.

Big Fish var den första filmen jag såg och efter att ha vant mig vid det konstiga och övernaturliga som Tim Burton alltid kryddar sina filmer med så blev den verkligen helt otroligt bra. I centrum står den modiga, smarta och älskade Edward Bloom som i slutet av sitt liv berättar sina livshistorier för sista gången. Även om inte ens hälften av det han berättar är sant så blir lyssnaren alltid helt förhäxad. Han har blivit vän med en jätte, träffat en häxa, hittat en gömd liten utopisk stad i skogens mitt, jobbat på en circus, fångat sin kärlek med hjälp av påskliljor och överlevt ett krig genom vänskap med ett siamesiskt tvillingpar från Kina. Som ni märker är det en hel del övernaturligt och i vanliga fall skulle jag blivit avskräckt efter vänskapen med jätten. Men inte nu. För Tim Burton kan göra filmer som verkligen är konstiga men ändå inte går till överdrift.

Jag har även sett Lost in Jane Austen. Eller sett och sett, efter ungefär 15 minuter var vi tvugna att stänga av och jag bör egentligen inte uttala mig om något, men enligt mig är det verkligen ingenting att se. Om huvudkaraktären blir helt galen av en Jane Austen-bok och studsar upp och ner av glädje och glömmer bort sitt verkliga liv så är det något som inte står rätt till. Och när hon sedan hittar en dörr i sitt badrum som leder till Jane Austens bokvärld och blir vän med Elisabeth Bennet har filmen verkligen spårat ur. Dessutom fortsätter huvudkaraktären gå runt i skinnjacka och pumps i ett 1800-tal fyllt av speciella klädkåder utan att någon reagerar på 2000-talets mode. Allt detta händer inom bara 15 minuter och fick filmen att tappa trovärdigheten helt och hållet.

Nu senast har jag sett Lost in Translation av Sofia Coppola som handlar om hur en tjugoårig filosofistrudent finner en femtioårig filmstjärna på ett hotell i Tokyo. Båda är ensamma och i behov av en vän att kunna prata och umgås med. Trots att de bara umgås några dagar blir vänskapen speciell och djup. Dessa dagar visar även upp en sida av Tokyo som stad som får mig att inte vilja åka dit. De två huvudpersonernas instängdhet och känsla av att aldrig bli förstådd smittar av sig. Filmen är fantastisk på många plan, allt från skådespelarna till musiken och det är en perfekt film att se någon av dessa regniga svenska sommardagar!