Mitt klimatkatastrofala liv

Året är 2015 och naturen har börjat visa att den inte klarar av mer av människans utsläpp och föroreningar. Stormar, skyfall, torka, och annat oväder drabbar Jorden och undergången närmar sig med stormsteg. För att göra några sista kraftansträngningar bestämmer sig England som första EU land att införa en koldioxidransonering som innebär att varje person bara får göra av med en viss mängd koldioxid per månad. Överskrider man sin ransonering kan man inte förbruka mer koldioxid den månaden. I centrum står den 16-åriga Laura Brown som förutom koldioxidpoäng har mycket annat som också snurrar runt i huvudet; hennes vänner, sitt band, sin familj och RD - hennes största kärlek.

Mitt klimatkatastrofala liv tar upp ett otroligt aktuellt och intressant ämne. Även om detta kanske inte skulle inträffa om 3 år så skulle det kunna inträffa om 33 år. Kanske kan vi då inte flyga i den utsträckningen vi gör idag, vi kanske bara har en viss mängd vatten att använda per dag och vi kanske måste välja mellan att ta långa duschar och se vårt favoritprogram på TV.

Men ett intressant ämne räcker inte riktigt och även om boken innehåller mycket annat som kretsar kring Laura så lyckas inte det hålla boken uppe. Mycket känns inte trovärdigt. Som att Lauras familj fullkomligt spårar ur på grund av de nya levnadssättet. Hennes pappa blir först alkolist, förlorar sedan jobbet och blir tillsist en liten bonde som köper djur och odlar grönsaker för att göra familjen egenförsörjande. Jag tycker även att bokens sätt att berätta, dagboksformat, inte känns så trovärdigt eftersom det är lite konstigt att Laura både har tid och tillgång till dagbok under de förhållandena hon ofta befinner sig i.

Boken är bra att diskutera och startar många intressanta tankar, men tyvätt berör den mig inte mer.