Lika underbar!

Godnatt mister Tom var minst lika underbar som alla har sagt. Jag tror att jag skulle kunna läsa om den tusen gånger utan att tröttna. Om jag hade läst den för flera år sedan när jag var yngre hade det absolut blivit en av mina favoritböcker, självklart älskar jag boken nu också. Nio eller femton, det spelar ingen roll, den passar alla!

Under andra världskriget blir barn från London utplacerade på Landet. Lilla Willie hamnar hos den buttra och enstöriga Tom Oakley. Willie är från början svag, tanig och undernärd. Men under tiden hos Tom blir han allt starkare och han får dessutom för första gången i sitt liv vänner. Även Tom förändras, han blir van vid Willies sällskap och börjar sakteliga umgås med människor igen. Men deras idyll förstörs snabbt då Willies mamma kallar tillbaka honom till London. När en tid har gått utan att Tom fått några livstecken från Willie bestämmer han sig för att åka efter och ta reda på vad som har hänt honom.

Nu när jag har läst flera av Michelle Magorians böcker börjar jag känna igen hennes stil. Huvudpersonerna är från början oskuldsfulla och barnsliga men något händer alltid som gör att de växer. Huvudfigurerna har dessutom en stor passion. Tillexempel Willie älskade att måla och han hade en stor talang för det och skådespeleri. Henry i Tystnad, Tagning älskade film och Rose i en liten kärlekssång älskade att skriva och ville bli författare. Detta gör att jag känner mig väldigt hemma i hennes böcker. Böcker, teater, film och teckning får mig att känna mig mer hemma än vad jag skulle gjort om böckerna handlat om fotboll, ishockey och dans om ni fattar. Jag blev dessutom väldigt lycklig över att få återse Mrs Clarence och fiskebyn Salmouth som en liten kärlekssång utspelade sig i.