Överraskande orginalhistoria!

För ett par veckor sedan såg jag Silver Linings Playbook på bio och blev otroligt imponerad över filmens förmåga att ge en sådan djupgående bild av karaktärernas öden och samtidigt kunna berätta en fantastisk och spännande historia. Även om berättelsen är otroligt tung och ångestladdad vissa stunder blir den humoristisk genom de många roliga inslagen och skämten. Denna blandning mellan ljust och mörkt känns både modern och smart.

Precis som filmen så handlar boken om trettiofemåriga Pat Peoples som just blivit utsläppt från den psykiatriska anstalten efter att ha misshandlar sin ex-frus Nikkis älskare. Hans liv är nu mycket annorlunda från det liv han levde innan han lades in på mentalsjukhuset. Pat är psykiskt instabil och måste äta mediciner och bo hemma hos sina föräldrar för att klara av vardagen. Dessutom är han förbjuden att ha någon som helst kontakt med Nikki. För Pat är det nya livet svårt att vänja sig vid, han vill inte inse att en återförening med Nikki är omöjlig. I detta kaos han lever i möter han änkan Tiffany som bär på precis lika stora problem.

Till en början följer boken filmens händelseutveckling till punkt och pricka men efter ett tag viker boken av och berättar om Pats öde på ett helt annat sätt. Inom Pats familj läggs mycket tid på att följa fotbollslaget Eagles, de går på matcher och Pats pappas humör beror helt på hur det går för fotbollslaget. När Pat träffar Tiffany gör de en deal som bland annat innefattar att Pat ska börja ta danslektioner med Tiffany och lägga mindre tid på fotboll. Boken har ett otroligt fokus på Eaglesmatcherna och fotbollsstämningen medan filmen lägger mer fokus på dansträningen. Det är även ett flertal karaktärer som dyker upp på helt olika ställen i boken och filmen, samt att sluten av berättelserna avviker helt. Denna skillnad mellan bok och film känns ovanlig och jag kan inte påminna mig att jag stött på något sådant tidigare. Det känns som att regissörer och manusförfattare är väldigt måna om att försöka berätta historien som boken gjort det. I detta fall tycker jag dock att filmen faktiskt lyckats bättre än boken och att den gör en bättre tolkning av historien om Pat Peoples.