I centrum står Rodion Rodja Romanovitj Raskolnikov, en före detta student som lever ett fattigt liv på St Petersburgs gator under 1860-talet. I bokens början genomför han ett brutalt mord på en snål pantlånerska och dennes syster för att komma över lite pengar, men också för att befria samhället från en struktur som enligt Raskolnikov radikalt måste förändras. Efter brottet insjuknar han snabbt och hans ånger och dåliga samvete börjar äta upp honom inifrån. Han blir livrädd för att anklagas som mördare och försöker desperat att isolera sig från vänner och familj. Men hans psykiska och fysiska tillstånd gör att han inte kan kontrollera sina handlingar och han blir helt enkelt fullständigt galen. Boken inleds alltså med brottet och först i epilogen pratar man om straffet. Alla 600 sidor däremellan handlar om den psykiska påfrestningen ett mord kan föra med sig och hur det kan förstöra en hel människa.
I flera år har jag hört människor beskriva denna bok som det bästa de någonsin har läst, men mina skyhöga förväntningar blev inte uppfyllda. Bokens längd, karaktärernas komplicerade namn (omöjligt att inte blanda ihop dem), och de bitvis riktigt långsamma partierna gör att det mer känns som en bedrift att jag tagit mig igenom boken än att jag faktiskt har upplevt en intressant läsning.
Men något som verkligen fascinerade mig med boken var Raskolnikovs tro på sig själv som en övermänniska. Han tror att han står över alla andra, att han kan bryta mot lagen och handla och bete sig hur som helst bara det är för samhällets bästa. Genom mordet på de snåla pantlånerskan menar han att han gör samhället en tjänst. Dessa galna tankar gör honom till en av de intressantaste karaktärerna jag någonsin läst om.
Brott och straff är litet överskattad (om man ens vågar utrycka sig på det sättet -- snäv är nog ett bättre ord). Dostojevskijs riktiga mästerverk är Bröderna Karamazov. Det är underligt att gymnasieskolor premierar den förra framför den senare (lärarna har helt enkelt inte tvingats läsa den senare är min gissning).
SvaraRaderaI Bröderna Karamazov märker man att Dostojevskij lagt ned en stor del av sin själ och livserfarenhet i berättelsen. B. Karamazov är Dostojevskij på toppen av sin berrätarförmåga (hans sista roman).
Brott&Straff brukar beskrivas i ordalag som "en djupdykning i det mänskliga psyket". Men snarare borde den beskrivas som en snäv djupdykning i en enskild dementerad persons vanföreställningar.
En mer ordentlig djupdykning i det mänskliga psyket eller rättare sagt det allmännmänskliga tillståndet i stort hittar du i Bröderna Karamazov. Dina föreställningar om tro, familj och tillhörighet vänds på ända från ett kapitel till ett annat. Så övertygande är den orerande retorik som Dostojevskijs karaktärer lägger till sig med.
Berättelsen om Storinkvisitorn, Ivans avståndstagande från Gud, Starets Zosimas livsberättelse. Alla skulle var för sig kvala in till att ta plats bland litteraturhistoriens största bedrifter. Särskilt imponerande blir skildringen av ateisten Ivan med vetskapen av att Dostojevskij var troende och vurmade för en kristen moral/etik.
Ska dock inte ljuga. De första hundra eller tvåhundra sidorna är tunga att ta sig igenom. Det är lätt att blanda ihop karaktärer och ryska smeknamnskonventioner. Belöningen kommer först efter man uthärdat de första tvåhundra sidorna.
Jag själv var inte mycket för Brott&Straff. Men Bröderna Karamazov anser jag bland det bästa och viktigaste jag någonsin läst. Världen vore en bättre plats om varje människa läst den.