Snart kommer Revolt

Bara jag som längtar ihjäl mig efter sista delen i Hungerspelen trilogin Revolt? Trean har äntligen släppts på engelska men det kommer dröja ända tills oktober innan den kommer på svenska. Deppigt, men jag har valt att ändå inte läsa den på engelska. Om jag ska erkänna så är det ganska roligt att vänta på böcker, man får betydligt högre förväntningar och det känns mycket härligare att få den i handen efter att ha väntat så länge. Men i väntan på oktober surfar jag runt för att läsa lite engelska recensioner av boken. Vissa tyckte att den var sämre än de tidigare och vissa älskar den.
Hjälp, spänningen stiger!


The Book Cellar
Tales of a Teenager Book Lover
I swim for oceans 
Katie's book blog
Novel Novice
Book Reviews from inside an igloo

Besviken - eller något i den stilen

Om Miles tyckte om att experimentera med droger förut är det ingenting emot efter Lauras död. Efter att kusinen tagit självmord övergår hennes experimentlusta till ett missbruk, ett underbart missbruk enligt henne själv. Medan hon nästan bokstavligt sover genom sommarlovet finns det andra människor  som tagit Lauras bortgång minst lika hårt. Hennes bästa vän Jamal som snart försvinner iväg, Bex som Miles förstås alltid hatat men som älskade Laura lika mycket som henne själv. Även om allt känns meningslöst för Miles finns det människor runt omkring som bryr sig om henne. Det finns hopp även för Miles, om hon bara kunde öppna ögonen.

Detta är första boken jag läst som Rachel Cohn är ensam författare till. Hon har tidigare gjort flera samarbeten med David Levithan som översatts till svenska, Nick och Norahs oändliga spellista (ett måste för er som inte läst den) och Naomi och Elys kyssförbuds lista. Så det är inte konstigt att jag har höga förväntningar, men tyvärr var Du vet var jag finns, inte som jag väntat mig.

Allt handlade om Miles, hur meningslöst allt är, hur underbart droger är, hur tjock och ful hon tycker att hon är... Större delen av boken gick utan att det hände något speciellt. Jag hade velat veta mer om Laura, då hade man kanske förstått Miles förlust och kunnat sympatisera med henne lite mer.
Inte bara att boken var händelselös, karaktärerna råkade även ha ett väldigt stort intresse för delstatspolitik och tråkade ut mig med långa diskussioner. 
Ingen hit direkt.

Nu ska det läsas!

Ingen bok berörde mig som Natthimmel förra året. Minns ni den? Sofia Nordin skriver om händelser, känslor och tankar från tonåren som jag tror de flesta kan känna igen sig i. Både jag och Klara kan hålla med om att det kändes som om Natthimmel träffade just oss när vi läste den. I min recension av Natthimmel skrev jag att "Sofia Nordin är en toppenförfattare som jag vill läsa mer av i framtiden", och nu är framtiden här, jag vill läsa mer av Sofia!
Så jag tänkte beta av lite. Mest nyfiken är jag på Förlåt Elina som kom ut 2005.

Lite av handlingen:
Elina och Evelina - att de hör ihop märker man ju på namnen. När de ses har de jättekul ihop. Men är Elina egentligen en bra vän? Hon hänger med flera andra i klassen, de populära. Men inför andra visar inte Elina att hon umgås med Evelina. Evelina är alltid den som får vänta på att Elina ska ringa.
Men en dag får Evelina en ny i vän - Cecilia. Kan Evelina klara att säga nej till Elina? Vem sviker egentligen vem? 

Hon kommer också ut med en ny bok i år. Det händer nu verkar jättefin men inte riktigt i samma klass som Natthimmel. Men vi får se, här kan ni tjuvläsa!

Det spökar!

Det kan vara skönt att då och då ta fram en kort bok att läsa. De är inte lätta att fastna i, eller snarare sagt: det finns inte mycket att fastna i. Nu fanns det ingen risk att jag skulle fastna i Huset vid vägens slut av Magnus Nordin, den var på tok för bra för det. Dess 166 pocketsidor lade jag fort bakom mig - ja, nästan för fort. Jag säger det än en gång: Magnus Nordin ÄGER.

Huset vid vägen slut är en kort men ush så läskig spökhistoria med det klassiska temat Spökhus. När Joel och hans polare får höra Pierres spökhistoria en natt tror de först att den är på skoj, precis som de andra han brukar berätta. När de får reda på att spökhuset han berättat om existerar och ligger bara en bit därifrån bestämmer de sig för att ta sig en närmare titt. Men inget blir sig likt efter den nattliga utflykten. De svär på att aldrig berätta om vad som hände för någon och må de ruttna i helvetet om de gör det. Men på något sätt får deras nya kompis Johan reda på spökhuset trots allt. När huset slukar Johan innanför dess kusliga väggar bestämmer Joel att försöka rädda honom, men det är en risk som kan kosta honom livet.

Magnus Nordins böcker är vanligtvis ganska lättlästa men Huset vid vägens slut var nästan ännu mer lättläst. Början var andlöst spännande och den var omöjlig att släppa ifrån sig. Men mot mitten sjönk spänningsfaktorn till noll, istället började boken handla om andra saker, som kompisarnas relation och familjeproblem. Nordin brukar ofta blanda vanliga ungdomsproblem med övernaturligt och läskigt, men här var bokens struktur lite väl tydlig och han lyckades inte kombinera det lika bra som han brukar.
Men slutet var lysande. Spänningsfaktorn var i toppen och bultade rött som en termometer i en tecknad film. Boken hamnar inte på topp av Nordin böcker men inte heller längst ner. En lagom lång spökhistoria, perfekt för en halvtrist höst dag.

Ny och spännande läsning

Jag kanske överreagerade på Avund en smula igår, men jag var sjuk och inte på mitt bästa humör. I morse blev det mycket bättre när jag upptäckte det nya numret av Läseposten som jag kunde ligga och gotta mig med hela morgonen.

Månaden nummer är fullspäckat med bra böcker som jag är nyfiken på, bland annat Stefan Castas nya ungdomsroman. Den gröna cirkeln, som det heter är en rysare som utspelar sig i framtiden och inte likt något tidigare av honom. Man vet aldrig när författare byter stil om det blir bra eller dåligt men det ska bli spännande att få läsa.
Här är lite andra böcker ur numret som jag tänker läsa:

Trean sviker - No more Deluxe

 

Det har varit spännande att följa överklassflickornas intriger i "1800-tals chick-lit" serien Deluxe.

Men tyvärr når den tredje delen inte upp till förväntningarna. Det börjar bli en aning långtråkigt och trist att skumma igenom Avunds fyrahundra sidor där småtjafset inte verkar ha något slut. Det mesta är förutsägbart och jag kunde lista ut nästa kapitel utan några som helst ansträngningar.

Däremot gillar jag författarens avslut, som alltid får mig att vilja läsa nästa del. men jag tror att Deluxe äventyret är slut för min del även om slutet i Avund gjorde mig nyfiken på nästa. Kanske att jag tar och läser det sista kapitlet när den kommer ut, men resten känns inte värt att läsa.

Blod och Choklad med mera

Vampyrer, varulvar, änglar, håller det på att bli för mycket? Kanske lite, men grejen är den att många av dessa böckerna är riktigt spännande. Twilight har ersatt den stora fantasytrenden som uppstod efter Harry Potter succén, och nu frossar vi i det övernaturliga på en lägre och läckrare nivå som har lockat en svåråtkommen målgrupp läsare, nämligen tonåringar.

Den senaste "magisk-varelse + människa = kärlek" är Blod och choklad som handlar om en tjejvarulv som träffar en människokille. Det som låter så lockande med Blod och choklad är inte titeln utan att rollerna är ombytta, att tjejen är den farliga alltså. Varulvar har vi sett mycket på senaste tiden, förutom i Meyers Twilight serie finns de i Magnus Nordins bok Skuggvarelser och i den fina Frost av Maggie Stiefvater, där vi fortfarande väntar på en efterlängtad fortsättning.

Men vi får vänta ända tills November innan vi kan säga mer om Blood and Chocolate. Så länge kan ni alltid göra som mig och tjuvläsa lite här eller låna den på bibblan ;-).

Svarta vingar

"Först hittar Liam kniven. Sen följer han och Max efter den flaxande kajan och hittar något mycket värdefullare. Det blir början på en sommar som Lam aldrig  kommer att glömma. En sommar då vänskap sätts på prov och så gränsen mellan ont och gott tänjs." 

Jag ryser när jag tänker på Svarta vingar, det är det bästa jag läst på länge. Att David Almond fick H.C. Andersen-medaljen i år förstår jag absolut efter att ha läst Svarta vingar. 

Handlingen är både vacker och magisk men också makaber och skrämmande. I boken diskuteras våld och krig där Irakkriget står i centrum. Sedan finns Liams barndomskompis, den läskiga Nattrass med sina sjuka, blodiga fantasier. Svarta vingar ger en mycket att fundera på, det är många allvarliga ämnen i en spännande berättelse som är både realistiskt och magisk. 

Om det låter trist glöm inte att det är en riktig sträckläsare, oavsett kön och ålder.