I mitten av september kom jag på mig själv med att inte varit på bio sedan jag såg
Känn ingen sorg på en liten idyllisk biograf i Kalmar i somras. Väldigt synd eftersom det går så himla många intressanta och bra filmer just nu på bio. Därför fick september bli en biomånad då jag inom loppet av två veckor var och såg hela tre filmer.
Frances Ha
Frances Ha är en speciell film på många sätt. Den är svartvit trots att den utspelar sig i dagens New York, innehåller väldigt lite dialog samt följer inte riktigt någon speciell dramaturigisk kurva - det är omöjligt att förutse vad som ska hända.
Filmen fokuserar på vänskapsrelationen mellan huvudpersonen Frances och hennes bästa vän Sophie. De har varit vänner länge och trots sina olikheter gillar de varandra väldigt mycket. Frances är en karaktär som det är omöjligt att inte störa sig på, men samtidigt fascineras lite av. Hon har passerat 30 år men har fortfarande inget riktigt hem eller arbete. Helst av allt skulle hon vilja bli professionell dansare, men det är en dröm som inte passar så bra ihop med hennes personlighet eftersom hon är extremt klumpig och slarvig. Genom filmen utsätts Frances för massa olika prövningar då hon märker att människor runt omkring henne börjar komma igång med sina liv på riktigt medan Frances är fast i en fas då hon
varken är ung eller vuxen. För att komma undan ångesten testar hon allt från att spendera två dagar i Paris själv till att återvända till sitt gamla College för att utföra volontärarbete. Allt utan någon vidare positiv effekt.
Frances Ha är definitivt en intressant och välgjord film, men jag stör mig på att den inte riktigt leder någon vart. Dessutom smittar Frances ångest av sig ganska mycket och det är verkligen ingen "feel-good-film".
Monica Z
Denna film tog mig med storm på direkten. Med underbar musik, 60-tals frisyrer, fantastiskt skådespeleri och vackra New York-och Stockholmsmiljöer var det omöjligt att inte imponeras och älska den. Filmen handlar om den svenska artisten Monica Zetterlunds artistliv, hur hon som telefonist i den lilla hålan Hagfors tillslut blir jazzsångerska i New York. Men också om hennes problematiska kärleks-och familjeliv.
Innan jag såg den här filmen visste jag väldigt lite om Monica Zetterlund. Även om filmen inte ska ses som en dokumentär (mycket är överdrivet och
förändrat från hur verkligheten såg ut) så lärde jag mig mycket om hennes liv och om henne som person. Edda Magnason är perfekt i rollen som Monica Zetterlund. Hon lyckas på ett trovärdigt sätt både förmedla Monica Zetterlunds glada, sprudlande musikaliska sida men också hennes mörkare sida med alkoholmissbruk och svårhet med mammarollen till sin dotter.
En av mina absoluta favorit-tv-serier är den amerikanska serien Mad Men som utspelar sig på en reklambyrå i New York under 60-talet. Monica Z får mig att automatiskt tänka på den. Mycket är likt; kläderna, frisyrerna, den speciella estetiken, festerna samt hur man pratar och beter sig. Jag älskar den kopplingen. På ett sätt har jag levt med bilden av att det bara var i USA allt var så "60-taligt", men tydligen fanns liknande situationer och trender även i Sverige. En till sak som får mig att gilla filmen ännu mer är alla typisk 60-tals personligheter som då och då dyker upp i filmen. På en bar i New York får Monica råd av Ella Fitzgerald, en gång får Monica spela med Bill Evans och på festerna i Stockholm dyker Hasse och Tage upp.
Blue Jasmine
Woody Allen har de senaste 10 åren gjort många riktigt bra filmer som till exempel
Match Point,
Vicky Christina Barcelona och
Midnight in Paris. Det som jag älskar med hans filmer är det speciella sättet han har att berätta, det lite surrealistiska och galna. Karaktärerna är ofta väldigt mångsidiga och överraskar i slutet av filmen genom att visa en helt ny sida. Tyvärr är Blue Jasmine ingen film som kan mäta sig med hans tidigare.
I Blue Jasmine möter man överklasskvinnan Jasmine som plötsligt en dag får sitt lugna lyxliv förstört när hennes rika man avslöjas som storbedragare i affärer. I samma veva avslöjas det också att han varit otrogen mot Jasmine under flera år med ett antal kvinnor. Utan sin man är Jasmine utfattig och hon flyr New York för att få en ny start. Hon flyttar in hos sin syster Ginger i San Francisco. Ginger tar emot sin syster med öppna armar trots att Jasmine tidigare inte velat beblanda sig med sin syster som lever ett mycket fattigt liv med hårt arbete. Systrarnas olikheter gör att mötet blir en enorm kulturkrock.
Karaktärernas ångest genomsyrar hela filmen från början till slut. Deras trasiga liv som gång på gång slås i kras blir tillslut för mycket. Jasmine är nästan konstant full och går på antideppressiva som förändrar hennes personlighet. Systern Ginger försöker leva ett normalt liv med sina två barn men lyckas hela tiden träffa män som inte behandlar henne som hon förtjänar. Ångesten blir för stor. Detta gör filmen otroligt mörk och jag skulle inte rekommendera den.
