Det spökar!

Det kan vara skönt att då och då ta fram en kort bok att läsa. De är inte lätta att fastna i, eller snarare sagt: det finns inte mycket att fastna i. Nu fanns det ingen risk att jag skulle fastna i Huset vid vägens slut av Magnus Nordin, den var på tok för bra för det. Dess 166 pocketsidor lade jag fort bakom mig - ja, nästan för fort. Jag säger det än en gång: Magnus Nordin ÄGER.

Huset vid vägen slut är en kort men ush så läskig spökhistoria med det klassiska temat Spökhus. När Joel och hans polare får höra Pierres spökhistoria en natt tror de först att den är på skoj, precis som de andra han brukar berätta. När de får reda på att spökhuset han berättat om existerar och ligger bara en bit därifrån bestämmer de sig för att ta sig en närmare titt. Men inget blir sig likt efter den nattliga utflykten. De svär på att aldrig berätta om vad som hände för någon och må de ruttna i helvetet om de gör det. Men på något sätt får deras nya kompis Johan reda på spökhuset trots allt. När huset slukar Johan innanför dess kusliga väggar bestämmer Joel att försöka rädda honom, men det är en risk som kan kosta honom livet.

Magnus Nordins böcker är vanligtvis ganska lättlästa men Huset vid vägens slut var nästan ännu mer lättläst. Början var andlöst spännande och den var omöjlig att släppa ifrån sig. Men mot mitten sjönk spänningsfaktorn till noll, istället började boken handla om andra saker, som kompisarnas relation och familjeproblem. Nordin brukar ofta blanda vanliga ungdomsproblem med övernaturligt och läskigt, men här var bokens struktur lite väl tydlig och han lyckades inte kombinera det lika bra som han brukar.
Men slutet var lysande. Spänningsfaktorn var i toppen och bultade rött som en termometer i en tecknad film. Boken hamnar inte på topp av Nordin böcker men inte heller längst ner. En lagom lång spökhistoria, perfekt för en halvtrist höst dag.