Om Miles tyckte om att experimentera med droger förut är det ingenting emot efter Lauras död. Efter att kusinen tagit självmord övergår hennes experimentlusta till ett missbruk, ett underbart missbruk enligt henne själv. Medan hon nästan bokstavligt sover genom sommarlovet finns det andra människor som tagit Lauras bortgång minst lika hårt. Hennes bästa vän Jamal som snart försvinner iväg, Bex som Miles förstås alltid hatat men som älskade Laura lika mycket som henne själv. Även om allt känns meningslöst för Miles finns det människor runt omkring som bryr sig om henne. Det finns hopp även för Miles, om hon bara kunde öppna ögonen.
Detta är första boken jag läst som Rachel Cohn är ensam författare till. Hon har tidigare gjort flera samarbeten med David Levithan som översatts till svenska, Nick och Norahs oändliga spellista (ett måste för er som inte läst den) och Naomi och Elys kyssförbuds lista. Så det är inte konstigt att jag har höga förväntningar, men tyvärr var Du vet var jag finns, inte som jag väntat mig.
Allt handlade om Miles, hur meningslöst allt är, hur underbart droger är, hur tjock och ful hon tycker att hon är... Större delen av boken gick utan att det hände något speciellt. Jag hade velat veta mer om Laura, då hade man kanske förstått Miles förlust och kunnat sympatisera med henne lite mer.
Inte bara att boken var händelselös, karaktärerna råkade även ha ett väldigt stort intresse för delstatspolitik och tråkade ut mig med långa diskussioner.
Ingen hit direkt.
Eller hur? Sommarens största bevsikelse :(
SvaraRaderaDu verkar helt enkelt inte förstå hur underbar boken är, det gäller att låta sig sugas in i boken, låta sig se allt genom Miles ögon. Miles är verkligen en speciell karaktär och har ändrat mitt sätt att se på saker. Jag tror att man måste gillar att läsa lite djupare saker för att uppskatta den här boken, för det är verkligen inte dålig.
SvaraRadera