Decembergatans hungriga andar

Jag har velat läsa Ulrika Lidbos "Farsta frittfall" ända sedan den kom ut. Ändå fick jag för mig att jag skulle läsa hennes debutbok först, trots att jag egentligen inte var sugen på att läsa den. Och varför var jag inte sugen? Jo för att den handlar om tonåringar med ätstörningar. Jag har aldrig orkat med den typen av böcker. Jag har läst flera men inte fastnat för någon, utom den här. Förvånande nog blev Decembergatans hungriga andar en sträckläsare. 

Sommaren innan Jenny ska börja åttan gör hon upp en plan för att hon ska bil smal. För henne är utseendet orsaken till all skit som drabbar henne, varför hon alltid blir vald sist på gympan, varför hon inte har de coolaste kompisarna eller varför killarna aldrig är intresserade av just henne. Men hennes superschema är inte så lätt att hålla, hela tiden finns hungern där. Hennes äldre och coola granne Betty lär Jenny nya knep för hur hon ska behålla så få kalorier som möjligt. Tillsammans dukar de upp festmåltider på Decembergatan för att sedan spy upp det.

"Decembergatans hungriga andar" är hemsk. Det är tragiskt att få följa Jennys väg in i sjukdomen och besattheten att inte äta. Boken handlar inte bara om hur Jenny blir sjuk utan den långa kampen efteråt, när hon är så undernärd att hon knappt kan gå men ändå är övertygad om att hon är för tjock. Det är fruktansvärt, men Lidbo skildrar det hur bra som helst. Som sagt är det den enda boken om ätstörningar jag orkat ta mig igenom. Kanske för att boken är knappt tvåhundra sidor tjock, men mest beror det på det enkla språket och handlingens driv. En riktigt bra/hemsk/intressant bok, helt klart läsvärd.