Jellicoe Road är uppslukande och vacker

För några veckor sedan skrev Elin lyriskt om Melina Marchettas nya ungdomsbok Jellicoe Road. Jag blev genast väldigt intresserad och började surfa runt på andra bokbloggar för att se om den blivit lika hyllad där. Efter att ha tittat på ett antal bokbloggar förstod jag att Jellicoe Road är en av de mest uppskattade och omtalade ungdomsböckerna i år. Och efter att själv ha läst den kan jag inte annat än hålla med, Jellicoe Road är något alledeles speciellt.


Jag gillar allt med Jellicoe Road, allt från det vackra somriga omslaget, till karaktärerna och miljöerna, till tempot i berättelsen. Men det som jag gillar mest, och som jag tror många andra läsare också förundrats över, är paralellhistorien. I Elins recension kan ni läsa om hur huvudkaraktären Taylors enda närvarande vuxen ,Hanna, plötsligt en dag försvinner och lämnar efter sig ett halvfärdigt manus till en bok. Manuset är paralellhistorien som kommer med lite då och då och som långsamt vävs in i verkligheten. Det är snyggt gjort och förändrar synen på allt, inte minst för Taylor men också för läsaren.

Det är det bästa jag har läst i sommar och jag hoppas innerligt att boken kommer att bli film. Det skulle vara underbart att få se de vackra miljöerna på bioduken, uppleva kärleken och vänskapen och inte minst kriget mellan ungdomarna på Jellicoes internatskola, byborna och ungdomarna från militärskolan Cadets.