Casta har lyckats!

Jag får alltid lite panik när författare helt plötsligt byter stil. För att vara ärlig trodde jag först inte att Den gröna cirkeln skulle bli någon större hitt. När jag hörde att Casta skulle skriva en rysare såg jag framför mig något Magnus Nordin liknande med läskiga hus och spöken. Jag kunde inte ha haft mer fel.

Judit är en av fyra ungdomar på kulturskolan Fågelboet som en kväll bildar klubben Den gröna cirkeln. Tanken är att gruppen är till för de som tänker annorlunda och vill något annat, något mer. Men de hinner inte långt med deras möten innan något fruktansvärt och väldigt mystiskt händer. Det börjar regna. Det blir storm och kaos och i nästa stund upptäcker de att de befinner sig på en strand. Men det blir inget Cast away här inte. Ungdomarna börjar se sig omkring och hittar ett hus. Mitt i huset sitter en familj runt matbordet. De är inte döda, de är inte levande, de är helt förstelnade.

Ruskigt bra! Från början var jag hundra procent säker på att det var en spökhistoria. Men medan jag läste började jag tvivla. Vad det en dystopi, skräckis, domedagshistoria eller rent av fantasy? Jag gick nyfiken långt in i historien och det var omöjligt att veta vad som skulle hända. Nyfikenheten och spänningen gjorde boken till en riktig sträckläsare. Det var ett väldigt öppet slut och man lämnades med många frågor, men det var bara till plus. För själv har jag spekulerat en hel del om vad som hände efter slutet de senaste dagarna.

Att Stefan Casta bytte genre var inte heller något jag behövt oroa mig för. Jag kände snabbt igen Castas stil. Han lyckades göra den personlig och det räddade den betydligt från att bli en av tusen andra dystopier och rysare. Effektfullt skriven och ruskigt rusktigt spännande. Casta har lyckats!