Jag ser mig själv i en stulen spegel

För ett tag sedan skrev Klara en recension om en sång till en fjäril som hon hade läst i skolan. Hon tyckte väldigt mycket om den och när vi träffades precis efter att hon läst ut den började hon berätta om bokens handling för mig. Ni har nog alla upplevt  den här känslan att man måste prata om en bok med någon, annars spricker man, och det var lite så hon kände. Hennes mun gick i ett, Klara kan verkligen prata om böcker. När jag efter ett tag fått höra om alla bokens karaktärer och handlingen i detalj från början till slut började hon analysera den och berätta vad hon tyckte och då kunde även jag vara med på ett litet hörn eftersom jag fått handlingen berättad för mig. Det var väldigt intressant att höra, men jag hade ingen vidare lust att läsa den efteråt.

Istället lånade jag en annan bok av författaren Maria Küchen. Jag ser mig själv i en stulen spegel heter den. Eftersom en sång till en fjäril verkade vara en otroligt stark och bra ungdomsbok var jag inte lite nyfiken på den här. Efter några sidor gick det upp för mig att jag ser mig själv i en stulen spegel är en fristående fortsättning. Om jag hade läst på bokens baksida lite tydligare hade jag förstått det redan från början, men i det här fallet tog jag bara boken och lade ner den i lånakassen utan att läsa om handlingen, författarens namn räckte gott och väl.

Jag ser mig själv i en stulen spegel handlar inte precis som den förra om en hel klass. Utan den har mest fokus på tjejen Riina som jag förstått var en av de som retade Madeleine i förra boken. Hon flyttar till Stockholm för att börja på ett musikgymnasium. I skolan finns Alfons Åberg, Camera Clara och Sofie. Riina får många nya vänner men något känns fortfarande inte rätt. Riina undrar över hennes döda mamma, hur hon dog. Hon undrar vilka av hennes nya vänner som är sanna och falska. Hon undrar vem hon är, att hon inte hittat sig själv i storstaden som hon trodde, men inte heller hemma i Ingenstans. Hur ska hon hitta sig själv?

Man måste inte ha läst en sång till en fjäril för att förstå jag ser mig själv i en stulen spegel. Jag tyckte väldigt mycket om denna men jag får känslan att en sång till en fjäril är bättre. Denna handlar mer om att kunna gå vidare i livet efter en stor förlust. Ganska psykologisk precis som det står på baksidan. Samtidigt finns där vänskap, en stor kärlek och vanliga problem. Det är lätt att känna igen sig i vissa moment, det är också lätt att kunna ta del av bokens händelser och reflektera över dem medan man läser. En mycket fin bok!