Mister Pip!

Jag hade hört att att tro på mister Pip skulle vara så fantastisk. Handligen tyckte jag var väldigt fin. Matilda och hennes klasskamrater blir förtrollade av lysande utsikter när mr Watts läser högt för dem. De drömmer sig bort till ett England och glömmer helt bort kriget och oroligheterna som härjar på ön. Men det fanns bara ett stort problem när jag läste boken. Jag kände mig inte närvarande.

När hemska saker hände, när jag visste att nu borde jag gripas med, kanske gråta, kände mig mer förvånad. Sedan övergick min förvåning till att jag tyckte det var hemskt, men jag berördes inte. Detta är väldigt synd tycker jag och jag vet inte om det beror på mig eller boken. Antagligen beror det på mig. Alla människor reagerar olika på en bok och den här boken tog inte tag i mig, tyvärr.

Däremot har jag blivit väldigt sugen på att läsa Charles Dickens bok lysande utsikter. Jag har inte varit nyfiken på att läsa en Charles Dickens innan. Men det känns konstigt att jag känner till alla karaktärer, vad som händer, plus andra bokfigurers åsikter om händelser, utan att själv ha läst den. Det är inte bara i att tro på mister Pip som jag har läst om lysande utsikter. Utan den har förekommit i väldigt många böcker jag läst, och då är det svårt att inte bli nyfiken tillslut.