Torsdagsbarn

 Historiens berättare är flickan Harper. Hon växer upp på den australienska landsbygden på 30-talet. Hennes familj har det illa ställt redan innan den svåra depressionen, de lever i ett ruckel och pappan måste fånga kaniner för att de ska få mat för dagen. Samma dag som femte barnet kommer till värden börjar lillebroden Tin att gräva tunnlar. Under åren som går blir Tin alltmer förvildad och börjar leva i sina tunnlar, långt bort från familjen och svårigheterna. Men ovan jord kämpar fortfarnade resten av familjen för att överleva och livet blir allt hårdare.

Som Sonya Hartnett skriver är hennes böcker inte ytliga och konventionella. Hennes ämnen är ofta svåra och väldigt hemska, men hon är en skicklig författare och hennes böcker är upplevelser man längtar efter. I "Torsdagsbarn" skildrar hon en familjs hårda öde, skrivet ur ett lyckligt ovetande barns perspektiv får hon fram barnens utsatthet och ensamhet på ett skrämmande vis. Det är ett tema som återkommer i många av hennes böcker och hon lyckas få med omgivningens påverkan på ett sätt få ungdomsförfattare lyckas med.

Om man nu kan säga att Hartnett är en ungdomsförfattare. Hennes böcker platsar inte i något fack, hennes karaktärer kan vara allt från små barn till gifta vuxna och ämnena som sagt hemska och viktiga. "Torsdagsbarn" kan lika väl läsas av vuxna som av barn. Jag lånade ut "Fjäril" till en vuxen tjej och hon tyckte att Hartnets stil påminde mycket om Joyce Carol Oates och där kan jag hålla med. "Torsdagsbarn" är till och med bättre än flera av Joyce Carol Oats ungdomsböcker. Men jag vill inte heller skrämma bort alla ni andra ungdomar från att läsa "Torsdagsbarn", sagt med Hartnetts ord är detta en bok för "unga intelligenta ensamvargar." En benämning jag gillar starkt.