För Jacob är Siri Fågelflickan. För Siri är Jacob Vilsenpojken. De känner inte varandra, de har aldrig pratat med varandra. Men då och då stöter de ihop. Siri är den superblyga tjejen som drar sig undan från alla idioter i klassen och hon har bara en kompis, Fatima. Jacob är nyinflyttad och även han ganska ensam, men han har träffad Ida som han brukar fika med på rasterna. Hemma är det inte heller så toppen. Siris föräldrar är skilda och hennes pappa har haft alkoholproblem och i Jacobs familj är det inte happy family direkt.
Jag kan börja med att säga att jag tyckte väldigt mycket om boken. Men för mig personligen, jag vet inte om nu skulle tycka detsamma, men för mig kändes det som jag fick lära känna Siri bäst. Jag förstod mig på henne ganska snabbt medan Jacob var lite klurigare. Annars tycker jag att resultatet av Katarina Kieri och Per Nilssons samarbete har blivit lyckat. Deras olika språk har gjort Siri och Jacob ännu mer personliga. Sedan var detta en sådan typisk halvpoetisk ungdomsbok där handlingen svävar lite i det blå. Ibland är det risk att mina tankar också börjar sväva och slutligen flyga iväg så att jag helt tappar fokus på boken och några nätter då jag var riktigt trött somnade jag dessutom (kanske inte så konstigt) med boken över ansiktet. Men det är knappast bokens fel. Förut läste jag Johanna Lindbäcks recension av boken på Bokhora, i slutet skrev hon att hon tyckte det var synd att boken utspelar sig i Norrtälje. Sedan svarar Per Nilsson att det kanske finns ett fik med namnet Små Smulor i Sölvesborg också.
hmm.. Sölvesborg och Norrtälje. Jag funderar på att starta ett fik med namnet Små Smulor i götet för jag kände mig väldigt hemma när jag läste boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar