Under ytan är en av de böcker jag och Klara har helt motsatta åsikter om. Klara är för och jag är mot. Klara får nog ta och skriva ett inlägg senare om varför hon gillar boken, för här tänker jag skriva om varför jag inte gillar den.Det vanligaste av vanliga liv blir något helt annat när förälskelsen drabbar en och man möter en annan person som förstår vem man verkligen är. På ytan är hon, Suss, en ganska vanlig högstadietjej: söt, rätt populär, hyfsat bra i skolan, hon har det bra, fastän hon har hopplösa föräldrar som bara tjatar och förmanar. Ingen anar att hon egentligen är ämnad för något helt annat än ett vanligt Svensson-liv. Han, Henke, är klassens tuffa snygging, alla tjejerna gillar honom, han är lite farlig och oförutsägbar, ingen vet hur hans hemliga verklighet ser ut. Förhållandet mellan Suss och Henke verkar från början dömt att misslyckas. Men när förälskelsen drabbar en och man möter en annan person som förstår vem man verkligen är, då finns det inget val. En stark historia om kärlek.
Jag tyckte mer att historien var töntig än stark. Historien tråkade ut mig, vissa kärleksböcker har en förmåga att göra det på mig. Men det kändes mer som om den var skriven av en ungdom än en journalist och författare. Oseriös i ett försök att vara seriös eller något liknande. Nej jag ogillar verkligen boken. Det är nog inte heller min typ utav bok vilket förklarar detta smått negativa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar