I Safirblå fortsätter Gwendolyn sitt äventyr som tidsresenär. När hon möter sin morfar i det förflutna blir hon nyfiken på att ta reda på mer om det hemliga sällskapet. Samtidigt smids planer och konspirationer runt omkring och hon kan inte längre veta vem hon kan lita på.
Blandningen av humor, spänning och dramatik gör berättelsen helt oemotståndlig! Precis som jag hoppats på var boken längre än Rubinröd och så full av händelser att det aldrig blev tråkigt. Det underhållande språket kändes väldigt typsikt Gwendolyn och satte en personlig touch. Safirblå fick mig gång på gång att skratta, gråta och kasta händerna för ögonen i panik. Det var länge sedan en bok fångade mig på samma sätt!
Boken har också blivit film!
Roligt vad olika man kan tycka! Ruby Red var en av de sämsta böcker jag läst, urdåligt språk (läste en engelsk översättning - och kanske hade den varit annorlunda på tyska?), platta, ointressanta karaktärer och hafsig, rörig story. (Och är det verkligen meningen att hemligheten ska avslöjas på första sidan?)
SvaraRaderaSynd, annars är det ju kul med något annat än bara engelska/nordamerikanska författare, som jag ju oftast läser.
Men än så länge reagerar Michael Ende ohotat den tyska litteraturtronen, känner jag.
Fast det är väl det som är tjusningen med böcker? En persons guld, en annans sophög liksom..
Hej! Jag undrar om ni skullr kunna ge några tips om man verkligen älskade denna trilogi! Jag gillar böcker som är lite fantasy med romans som dessa! Mina andra favorit böcker är jellicoe road och boktjuven!
SvaraRaderaTack!