Läs den, läs den, läs den!

Ellen och Astrid är i slutet av sin gymnasietid. Snart är de fria. Snart kan de göra precis vad de vill, möjligheterna är oändliga. Helst av allt vill de åka till Barcelona, bara vara, kanske jobba lite men främst av allt njuta av livet. Ellen och Astrid har varit vänner sedan första dagen på gymnasiet, de passar så bra ihop, trots att de är så olika. Ellen är den duktiga friidrottsstjärnan och Astrid är indiepoptjejen med PJ Harvey som största idol. Men ju närmare friheten de kommer, desto mer börjar Ellen att vända sig inåt. Hon blir tystare, tröttare, surare och slutar äta. Hon kan inte längre förstå sin mening med livet. Boken beskriver utifrån Astrids perspektiv och hur det är att vara den som står bredvid och ser sin kompis sjunka längre och längre ner i mörkret. Och hur det känns att veta att man kanske blir lämnad kvar. Ensam.

När jag började läsa Antiloper ville jag aldrig sluta. Den var så annorlunda, stark och modern. Men antiloper går inte bara att läsa i ett sträck. Ämnet är tungt och historen är svart. Jag var tvungen att ta pauser, dels för att tänka och fundera över det jag läst men också för den där klumpen som uppstod i magen flera gånger på kvällarna när jag läst ett par kapitel. Det hemska och sorgliga är så trovärdigt och jag kan verkligen sätta mig in i hur Astrid måste känna sig.

Boken är inte helt skriven utifrån Astrids perspektiv i nutid, det finns insprängda brev från Ellen och kursiva tillbakablickar som visar deras liv innan Ellen föll ner i depression. Exter Roxberg lämnar en inte i becksvart mörker. I slutet tänds ett litet ljus i Astrid som ger hopp för både henne och läsaren.