En händelselös tegelsten

Jag har än så länge bara kommit halvägs genom Michelle Magorians Tystnad, tagning. Jag var tvungen att lägga undan den några dagar för att kunna fokusera mer på Vägen till jerusalem.
Tystnad, Tagning är en tegelsten på ungefär 600 sidor. Trots antalet så bläddrar man igenom den snabbt eftersom språket flyter och är ganska bekvämt, sådär att man kan sova och läsa samtidigt utan att missa något ungefär.
Men handlingen...
Ja den är ganska seg. Eller händelselös fast det händer saker är rätta uttrycket. Eller tråkig... Jag tror ni fattar.
Boken kommer aldrig riktigt igång och jag känner få som har tålamodet att läsa flera hundra sidor innan historien riktigt tar fart.
En miss av författaren. Tjocka händelsefattiga böcker är ett ganska så stort minus. Då hellre mindre men händelserika.
Jag hade väntat mig mera av Tegelstenen. Kanske att den blir lite bättre i andra halvan, slutet gör ju nästan hela boken.
Men som det ser ut nu så tror jag inte det.
Jag orkar inte hacka ner mer på Tystnad, tagning. Språket är det inget fel på, tvärt om så tycker jag om det. Många ungdomsböcker saknar just ett bra språk.
Jag ska ta och läsa några tidigare verk av författaren, det kan ju faktiskt vara så att Tystnad, tagning är ett undantag. (hoppas)