En historia som inte håller

När jag läste Krigarhjärta för nästan ett år sedan så stod det på baksidan att andra delen, isöhäxan utkommer 2009. 2009!! Det lät som evigheter. Men nu är det i alla fall 2009 och isöhäxan har kommit ut. Otroligt...
På ett år har man glömt bort en hel del, många karaktärer, plattser, händelser, men jag orkade inte läsa om hela krigarhjärta så jag satte igång med isöhäxa och hoppades att jag skulle komma ihåg under bokens gång.

Krigarhjärta var en bra bok, innehållande krig, kärlek, svek, lögner, slag, och de andra viktigaste fantasy/krigs ingredienserna Men när jag läste isöhäxan blev jag lite förvirrad. Visst var den spännande och så, men själva historien höll inte. Det känns som hela historien har förlorat sitt mål. Författaren Henrik Larsson skulle lika gärna kunna strunta i den tredje och sista boken och istället avsluta hela berättelsen i isöhäxan för allvarligt ser jag inte vad som skulle kunna hända i nästa bok för att fylla över 500 sidor.

Det Henrik Larsson däremot lyckats med är att få berättelsen att flyta. Trots att jag inte var jätte pigg när jag läste isöhäxan så flög sidorna fram, och om jag inte minns fel så var det exakt likadant i krigarhjärta. Vilket är tur, för en tjock fantasy bok som inte är särskilt bra och dessutom seg att läsa är botten.

Handling: Erik Krigarhjärta lämnar Vanja och sin nyfödda son Viljam för att söka upp sina fäder på isöarna. Hans mål är att få med dem i kriget mot svartnacke. Men när han träffar dem är de ytterst ovilliga och Erik fattar slutligen att det enda sättet att övertala dem är att fånga in den farliga och människoätande häxan och sedan lämna över honom till isöborna, levande...